Jag föredrar NHL av den enkla anledningen att där spelar världens bästa spelare.
De ges där också en chans att spela på liten rink, vilket ger spelet en helt annan mer intensiv dimension.
Match två mellan St. Louis och Detroit höll betydligt högre klass än fredagens där St.Louis vann med 4–3, trots att det är så tidigt på säsongen.
Det är stor skillnad på en match i oktober och i februari då devisen att man spelar sig i form fortfarande gäller i den här ligan som har 82 grundseriematcher.
Lördagsmatchen visades ändå flera av de detaljer som gör NHL så underhållande, med det
typiska transatlantiska spel, som i Detroits tröjor kryddats med det bästa från Europa.
Det var snabb skridskoåkning, ideliga spelvändningar där chanser byttes utan avblåsningar,
rejäla kroppskontakter, snabba och stenhårda pass som vid mottagande – alltid på klubbladet – hörs långt upp på läktarna.
Av alla miljoner sportljud är mottagandet av ett NHL-pass ett av de skönaste, i paritet med en varvande formel 1-motor eller en perfekt träff på en golfboll.
När St. Louis och Detroit mötte Linköping och Färjestad vann de totalt med 12–2, utan att gå för fullt. Det gjorde väl inte svensk-lagen heller, men de var ändå en bit in i sin säsong.
Där kommer nästa detalj som gör NHL roligare. Effektiviteten är fortfarande ett adelsmärke för lag från Kanada och USA.
Ett bra exempel var Niklas Kronwalls powerplay-mål fram till 3–2. Han drog till direkt.
Pucken satt i främre krysset.
Nästa detalj är helheten. En NHL-match bjuder hela tiden på något, även i spelpauserna.
Efter att det varit dåligt med den detaljen i fredags, var det full fart på lördagen.
Matchsekvensen för att hylla Nicklas Lidström på storbilds-tv:n och den speciella ”kiss-cam”, där inzoomade par på läktarna ska kyssa varandra, var alla stämninghöjare för publiken.