Listan på spelare som tackar nej till VM är lång. Men det finns spelare som inget hellre vill än att ta på sig tröjan med Tre Kronor på bröstet.
– Det var ingenting att fundera på. När jag var yngre var det inte NHL som lockade, det var landslaget, säger Jonas Andersson.
Tre Kronor-forwarden visade redan som liten att han hade talang för olika idrotter. Han kom fyra, trea och tvåa på 5-dagars i orientering och var tillsammans med Mikael Dorsin, numera proffs i Rosenborg, tongivande i IFK Lidingös framgångsrika 81-lag i fotboll.
– När jag skulle vinna slutade jag, säger Jonas med ett leende.
Sonen Wilhelm skiner upp när Jonas gungar honom i babysittern på terrassen hemma i Gåshaga, längst ut vid vattnet på Lidingö. På det stora bordet i köket försöker sambon Frida få ihop placeringskorten för de drygt 100 gästerna som är bjudna på bröllopet på Elfviks Gård på andra sidan Kyrkviken.
– Det är mycket nu, bröllopet är i slutet av maj, säger Frida och tar upp ”Wille” som vill ha större omväxling än lite gung-gung.
För tre veckor sedan fick Jonas Andersson till slut debutera i Tre Kronor. Vägen dit har varit krokig.
Som A-junior i AIK blev Jonas nummer 33 i NHL-draften, skrev på för Nashville och fick en signing bonus som då var värd knappt fem miljoner kronor över tre år.
– Nashville ville att jag skulle åka över och spela i juniorligan. Det var ett ganska lätt val, säger Jonas som så långt gått två år på gymnasiet.
Jonas hamnade i North Bay Centenniais i OHL. På 67 matcher gjorde han 31 mål och 36 assist – succé.
19 år gammal spelade han i Nashvilles farmarlag Milwaukee Admirals. Efter fem NHL-matcher med Nashville var Jonas tillbaka i farmarligan. Sedan kom skadorna.
– Utvecklingen inte bara stannade av, jag var tvungen att börja om. Alla andra blev ju bättre, själv så tappade man bara.
Det blev ett och ett halvt år utan match. Axel och knä satte stopp.
– Först nu har jag spelat utan voltaren för första gången på länge, det känns jätteskönt.
När det var NHL-lockout spelade Jonas i elitserien för Södertälje.
– När alla NHL-spelare kom och jag inte producerade så hamnade jag rätt långt ned på skalan, till slut fick jag ingen istid.
Efter ett kort stopp i Brynäs väntade kontrakt med finska Ilves.
– Jag tänkte att det skulle bli ett år i Finland och sedan får jag se vad som händer. Men det blev fyra år.
Finska mästarna HPK hörde av sig och lockade Jonas till klubben.
– De hade landslagscoachen Jukka Jalonen som var erkänt skicklig på att utveckla spelare, så det var ett ganska lätt beslut. Men jag skadade mig naturligtvis så det blev bara runt 20 matcher den säsongen.
I Kärpät fick Jonas äntligen fick vara med och vinna en titel.
Då kom den stora utmaningen och det ekonomiska klippet: Dynamo Minsk lockade med spel i KHL.
– Det var en storsatsning. Inte bara coachen hämtades från Nordamerika, hela staben talade engelska. Det gick bra i början men sedan hade vi en tung period och då tryckte man på alla panikknappar.
Tränarna fick sparken och när före detta SSK-spelaren Josef Boumedienne, poängbäste back, såg sin väska packad i omklädningsrummet förstod han att det var slut.
Jonas Andersson spelade i förstakedjan i stort sett hela säsongen. Men ett benbrott gjorde att han bara hann med 30 matcher.
– Om du inte presterar så får du ju sparken, det vet ju alla. Det är inga konstigheter med det. Vi trivdes jättebra, eller hur? säger Jonas. Det är en fin stad med trevliga människor, det var över förväntan. Vi hyrde en lägenhet ganska nära centrum, jag har aldrig haft en så fin lägenhet i något av de lag jag spelat.
Frida trivdes också. De träffades på vårbalen i Uppsala. Hon har pluggat internationell ekonomi och jobbat, bland annat i Bryssel. I Minsk var hon för första gången med som ”spelarhustru”.
– Det var spännande, jag skulle aldrig komma på tanken att åka dit själv. Det fanns stora boulevarder som i Paris, menar Frida. Och marknader med stora säckar av kål.
Det som komplicerade livet något var att Linda var med barn och planerade att föda i Sverige. Men ”Wille”, i dag ett halvår gammal, kom fem veckor för tidigt och föddes i Minsk.
Jonas kontrakt med Dynamo Minsk gick ut för sex dagar sedan.
– Vi planerar ju ett halvår eller ett år i taget, säger Frida. Jag ser ju gärna att jag också kan jobba. Jag är bara mammaledig just nu.
– Det hade varit lättare med någon som inte hade varit lika ambitiös, någon som bara följer med, säger Jonas mest på skämt.
Om det blir NHL, som är drömmen, eller familjeliv på hemmaplan och spel med AIK återstår att se.
– Jag vill spela färdigt med Tre Kronor först. Men NHL är målet.