Depression, ångest och andra typer av mentala problem förekommer inom elitidrotten, det är klarlagt.
Inom ishockeyn har framför allt den pressfyllda rollen som slagskämpe lyfts fram, men den är knappast unik i det avseendet.
– Utan tvekan finns det en särskild press i att vara slagskämpe, men det är bara en typ av press. Om du är en defensiv forward så vet du att du måste slita hårt och åka otroligt mycket skridskor. Och om du är en målskytt måste du göra mål, säger Saul Miller, välrenommerad kanadensisk idrottspsykolog som har arbetat med många lag i både NHL, NFL, MBL och NBA, till DN.se.
Han säger att den hjälp som erbjuds är fullgod.
Men det finns ett stort problem.
– NHL:s spelarorganisation (NHLPA) har ett program där spelare kan få rådgivning och psykiatrisk hjälp. Men de måste själva kliva fram för att få den. Alla lag som jag har jobbat med har haft väldigt bra medicinskt stöd, säger Miller.
Hjälpen finns. Men den söks väldigt sällan.
– Professionella idrottsmän är mindre benägna att kliva fram och säga att de har psykiska problem. De behöver känna sig tuffa och starka. De är rädda för att inte få förlängt kontrakt annars, för att de kan ses som labila.
– En spelare som jag jobbade med förra sommaren sade ”om jag hade ett problem skulle jag inte berätta det för laget”. Han var rädd att mista jobbet. Men jag sade att det var jäkligt viktigt för honom att berätta.
Det delikata i att behöva hjälp men att inte vilja be om den, bekräftas av Georges Laraque, pensionerad NHL-spelare och ökänd slagskämpe.
– En idrottsman ska vara oövervinnelig och man vill inte prata med lagläkaren eller psykologen. För om man gör det så får kanske lagets general manager reda på det och då riskerar du att förlora jobbet, säger Laraque.
Hur ska man göra då?
– Man vill hellre prata med någon som också har spelat i NHL och vet vad det handlar om. Och som håller det du säger hemligt.
Diskretion är mycket viktigt, medger Miller. Han vill att någon i klubben – förslagsvis tränaren – går ut i början av säsongen och uppmuntrar spelarna att söka hjälp med löftet att hålla det hemligt.
– Jag jobbade med en spelare med psykiska problem som fick medicin och rådgivning. Så småningom utvecklades han till att bli en all star-spelare i NHL. Jag vet fortfarande inte om någon i hans lag visste om att han hade problem.
Ännu bättre, menar både Miller och Laraque, är om spelare föregår med gott exempel och går ut öppet och erkänner sina problem.
Patrice Brisebois, tidigare spelare i Montreal Canadiens, berättade nyligen att han led av depression efter att ha blivit utbuad av den egna publiken.
– Jag kan säga att smärtan var så stor att varje enskild smädelse från publiken förstörde mig bit för bit, och urholkade mitt självförtroende. Jag försökte gömma mig och grät i bilen på väg hem, säger Brisebois till Toronto Sun.
Bröderna Jeff och Russ Courtnall har också klivit fram som talespersoner för människor med personlighetsstörningar, sedan de drabbats hårt av att deras pappa begick självmord.
Laraque:
– Att de kommer ut och pratar är perfekt. De som berättar vet att de här tankarna – vi är oövervinneliga, vi lever i en dröm utan problem, vi har ett perfekt jobb – inte alltid stämmer. De har förstått att det är jobbigt att vara idrottsman. Oavsett hur mycket pengar man har.
Saul Miller håller med. Och utvecklar.
– Det vore också en suverän idé om NHLPA uppmanade spelarna att göra det och dessutom få fram några duktiga talespersoner. Och sedan kunde man ta fram en dvd där man uppmuntrar personer med problem att prata om dem.