För om man så hårt drivits och piskats framåt i karriären av en egen urstark inre vilja måste det bli svårt att leda spelare som aldrig vill lika mycket.
Det är länge sedan Peter Forsberg var som bäst men det var ändå helt rätt att han gjorde alla dessa comebackförsök. För jag tror att den där ultimata kicken en hockeyseger kunde ge – den visste han att han aldrig skulle få någon annanstans.
Både Peter Forsberg och Colorado Avalanche är en bra bit från toppen. Att Colorado tog honom tillbaka säger mer om desperationen hos organisationen än hos spelaren.
När Mats Sundin slutade skrev jag att det var omöjligt att skilja de här tre från förstaplatsen:
Mats Sundin, Nicklas Lidström och Peter Forsberg.
För mig är de Sveriges bästa ishockeyspelare genom tiderna och i den texten gav
jag ”Foppa” titeln – geniet. Kunde lika gärna skrivit – tjurskallen.
Peter Forsberg har som Zlatan Ibrahimovic kunnat lyfta ett lag med sin blotta närvaro, skrämma motståndarlag bara med sin uppenbarelse och med kraft och teknik hållit undan försvarare och sedan ur trängda lägen få till mål som ingen annan skulle försöka sig på.
Det är ett tag sen nu men när Peter Forsberg var som bäst var känslan likadan som när man ser Zlatan Ibrahimovic nu.
Vad som helst kan hända. När som helst. Hur som helst.
Blicken förenar dem. Forsberg och Ibrahimovic har blicken att tycka sig se fullt möjliga öppningar i det som verkar stängt, bommat, låst.
Viljan att vinna och tjurskalligheten har de båda fått från födseln och utan de egenskaperna hade de stått och stampat med sin briljanta tekniska talang utan att ta några tunga titlar.
Peter Forsbergs vilja att vinna visar sig i det pajiga TV3-programmet Landskampen. Släpp ner Foppa i djupsnö, fäst en släde bakom ryggen och han drar laget till seger så att lagkompisarna flyger som vantar bakom.
Viljan att vinna visade sig i en SVT-intervju i helgen.
– Är det kul att vara tillbaka, undrade reportern Stefan Åsberg.
– Det är kul att vinna.
Sa Foppa efter förlusten och så var den intervjun avslutad.
Man kan minnas karriären för frimärksstraffen i Lillehammer, för utbrottet på domar-Börje, för alla magiska mål.
Ett av mina största minnen en är från en bowlinghall i Denver, hösten 1997.
Foppas lediga vardag. Det ville jag och fotografen Tobias Röstlund göra reportage om och vi visste att han och lagpolaren Adam Deadmarsch brukade gå ut och bowla.
– Vi kan möta er i en bowlingmatch, föreslog jag och Röstlund.
– Kul, tyckte Foppa.
Idén var att vi skulle rulla lite klot på skoj och ta snacket (göra interjvun) mellan slagen.
Tjenare.
Så fort matchen var i gång ändrade Peter Forsberg personlighet. Han var knappt kontaktbar. Kastade ur sig några korta oanvändbara sociala standard-svar. Blicken var bara fäst på resultattavlan. Vid ett tillfälle slog han sex raka strikes.
– Vet inte om det blev så mycket intervju, sade Foppa efteråt.
– Nej, men det går att skriva om det här också, sade jag.
Några månader senare hade Sverige försvunnit alldeles för tidigt ur OS 1998. Vi var några skribenter som hängde kvar och väntade på vad Peter Forsberg skulle säga och till sist kom han ut men inte fram till oss och även om han inte sade något gick scenen också bra att skriva om.
Han gick bara fram och tillbaka, av och an, huvudet gömt i jackans huva. Det osade ilska och besvikelse över hela Japan. Det var som att han vägrade gå på spelarbussen för att han vägrade acceptera att en OS-dröm dött.
Bara en person som tycker att det är så där viktigt att vinna, som tycker att det är så där vidrigt att förlora – bara en sån person kan bli så bra som Peter Forsberg har varit.
Och en sån person får alltid nya chanser.
Peter Forsberg fick det i OS 2006. I svensk hockeys största seger.
Till sist: Börje Salming tycker att Peter Forsbergs comebackförsök var löjliga Tja, att sluta karriären som 41-åring i AIK:s utvisningsbås var inte heller så glimrande.