Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ishockey

Jag låter mig förföras av William Nylander

William Nylander.
William Nylander. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

I helgen tänder ishockey-VM en svensk lägereld. Först en glödhet finnkamp. Sedan ska det bli final.

Låt inte sommarens chockstart finta bort er från underbare William Nylander.

”Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?”

Undrade Hjalmar Gullberg i dikten om förföraren som svepte in i gullregnets månad.

I gullregnets månad är jag förförd av och förälskad i att se William Nylander spela ishockey.

Vad bryr han sig om motstånd?

Att höra honom prata om ishockey i periodpauser och snabbt efter slutsignaler är underbart underhållande i sin meningslöshet. Han ombeds analysera vad han gjort, vad han tänkt, vad han upplevt.

Hans svar börjar komma upp i 50 nyanser av, typ:

”Nä … jag bara körde.”

Att få William Nylander att förklara vad det är han skapar i en ishockeyrink är som det (antagligen) skulle låta om man bad honom beskriva luft, vatten, känslor. Det bara finns där. Andra får analysera. Varför tänka i onödan, varför prata sönder det vackra, det smarta, det snabba, varför inte bara spela. Så att vi andra kan se och njuta.

I helgen åker jag till Köln. För blott andra gången (i alla fall som jag minns) ska jag få se Nylander spela live. Förra gången var i januari.

Jag hade kommit till Madison Square Garden för att se Henrik Lundqvist i första hand. Jag hann knappt köra ner handen i en popcorn-kartong, som alltid finns på den pressläktaren, innan jag insåg att det var en annan svensk jag skulle titta mer på den matchen.

Nylander gjorde 1-0, Toronto vann och ”Henke” var skakad i sitt kungarike.

Den där matchen var en del av svackan som var den värsta Henrik Lundqvist haft sedan han kom till NY Rangers. Han har haft svackor förr. Han har alltid tagit sig ur dem och kommit tillbaka starkare. Det är hans största styrka som idrottare.

Nu har William Nylander och Henrik Lundqvist kommit till VM för att föra Sverige till guld och det är framför allt en spelare de har med längst fram i guldtåget. Nicklas Bäckström.

Expressens redaktionschef Magnus Alselind bloggade inför finalen i Eurovision Song Contest om stora tv-händelser som moderna lägereldar. Sex av de mest sedda programmen på TV4 i år var Let’s Dance. I SVT toppade så långt olika steg av Melodifestivalen.

Stora idrottshändelser har också fortfarande förmågan att skapa den där kollektiva dragningskraften, trots alla nya, moderna, sociala och asociala medier.

Särskilt när det är en av de stora tv-kanalerna som sänder.

Särskilt när det är en klassiker som den här. Sverige-Finland. En finalplåt i potten.

Sverige slog ut Schweiz i kvarten på ett sätt som var perfekt på många sätt.

Starten var en insikt i hur Sverige kan och måste spela för att hitta öppningar i den finska försvarsmuren.

Fortsättningen blev en påminnelse om hur farligt det är om minsta motgång (mot Schweiz en puck i eget mål till 1–1) får det svenska kollektivet att lösas upp i soloföreställningar.

Avgörandet blev ett bevis för hur effektivt det är när backarna vågar köra hela vägen ner mot mål. Alexander Edler stötte in 3–1.

Slutsatsen var att den här svenska insatsen inte kan få någon att tro att Sverige ska få en lätt resa mot Finland. Det hade varit mycket värre om Sverige lekt bort Schweiz och dansat in i semin för det var precis så USA tog sig an sin kvartsfinal och då stod Finland där med en perfekt genomförd försvarsinsats.

Finska laget har tidigare under VM blivit sågat som bastuved.

Finska spelet i kvartsfinalen kan bara finländare och försvarsfetischister älska.

Svenska spelare har all anledning att frukta det.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.