Finns bara en sak som är mer bisarrt och sorgligt i en annars underbar underhållningsindustri.
Söndertatuerade fotbollsspelare? Eller andra stackare som måste springa omkring med reklamblaffor på bak och paket?
Nej, våldtäkter på film. Intryckta av flåsiga regissörer.
Förra veckan skrev DN:s Malin Ullgren om det där och ordet äntligen har inte suttit bättre sedan Fylking stod i Börshuset. Varför har det varit så tyst så länge bland alla andra filmskribenter?
Producenter och publik måste älska våldtäktsscenerna. Annars skulle de inte finnas.
NHL-publiken älskar slagsmål. Annars skulle de inte finnas. När den lysande matchen Boston Bruins-New York Rangers förra helgen stördes av ett meningslöst slagsmål konstaterade Viasats Calle Johansson:
– 75 procent av publiken vill hellre se slagsmål än mål.
Det är skillnad på slagsmål och slagsmål. Det finns - trots allt - viss logik när spelare brakar ihop i en närkamp och fullpumpade av adrenallin sedan sopar till varandra eller tar brottargrepp innan de hinner svalna. Som Nemeth och Eklund i torsdagens Globen-derby.
Det outhärdliga med slagsmålen i NHL är att de ofta är helt osynkade med stämningen på isen. De känns regisserade, som ett skådespel, som wrestling på skridskor.
Så här tydligt kan man märka kulturskillnaden mellan svensk och amerikansk idrottspublik, kanske till och med mellan Sverige och USA:
Stockholm i oktober:
NY Rangers spelar och det tar inte tio minuter innan en pappa på läktaren suckar, pojken bredvid vrider sig besvärat och undrar vad de sysslar med.
På isen håller två spelare plötsligt och utan anledning fast och ifrån varandra med vänstern och försöker hitta slagläge med högern. Efter nån smäll är eländet över, de två spelarna lämnar isen, de andra slår klubborna mot sargen. Bra jobbat, typ.
Några få i publiken jublar. Resten verkar känna som pappan och pojken.
New York i januari:
Ett annat slagsmål. En helt annan reaktion. Pappor, döttrar, mammor, söner ställer sig upp och yeah-ar med något att äta i ena näven. Andra näven boxar i luften.
Den amerikanska ishockeypubliken gillar inte att slåss med varandra på gatorna eller på läktarna.
Den gillar att se spelare slåss på isen.
Vissa slagsmål bekräftar slentrianbilden av den amerikanska övertygelsen att våld och vapen löser problem. Har spelare A skadat spelare B är det i NHL helt logiskt att spelare C i nästa match hämnas för B genom att sänka A.
Förra veckan blev Rene Bourque snabbt påhoppad för att han i en tidigare match sänkt Nicklas Bäckström med en ful armbåge. Bourque sade efteråt att han visste att det skulle komma.
När jag skulle gå på collegefinalen i amerikansk fotboll tv-intervjuades en soldat på stan. Han hade permis från Afghanistan. I dimman av grillos och ölångor blev han dunkad i ryggen av en fotbollssupporter som sade:
– Tack för vad du gör. Utan såna som du skulle vi inte vara fria.
Verkligen?
Senare samma dag fastnade jag framför årssammanfattningen av HBO:s Real Sport. Ungefär Uppdrag Granskning fast med sport.
Tre före detta slagskämpar i NHL hade dött på sommaren. Två självmord, en överdos. Det går inte att fastslå att dödsfallen berodde på rollerna som fighters men programmet beskrev skräcken en slagskämpe levt med.
Los Angeles Kings Jim Thomson berättade:
– Det hände många, många gånger att jag låg i min säng och funderade på att ta livet av mig. Jag var deprimerad. Hur skulle jag inte kunna vara det när jag visste att jag nästa kväll skulle behöva gå ut och slåss mot ett annat monster? Skulle jag vara glad?
På ytan var han en tuff snubbe som stod upp för laget och aldrig backade för ett bråk. Inombords var han en annan.
– Jag hade varit den där pojken som gillade att ha kul och älskade hockey men plötsligt hade jag förvandlats till ett monster. Jag var rädd 24 timmar om dygnet. Jag skakade på nätterna och låg hopkrupen för jag visste att jag skull behöva slåss.
Wade Belak var en av spelarna som dog i somras. Jim Thomson minns ett samtal med Belak:
– Jag frågade honom: ”Gillar du att slåss?” Han svarade: ”Jag hatar det.”
I programmet berättade också Brant Myhres att slagsmålen skapade hans alkoholism och drogmissbruk. Läkaren Robert Cantu sade att NHL-fighters åker på en hjärnskakning vart fjärde, femte slagsmål men de säger inget. De är rädda att förlora jobbet.
Jim Thomson beskrev rädslan att förlora ett slagsmål. En förlorad fight innebär att folk undrar ”vad var det som hände?” För många förluster med nävarna innebär att han är värdelös för laget och snart bortbytt.
Jag tror inte ett skit på att slagmålen gör ishockeyn renare.
Det gör inte Jimmy Devellano heller. Detroit Red Wings vice president och före detta general manager säger i New York Times:
– Det är lätt att säga för dem som växt upp med slagsmål inom hockey och oroar sig för vad som händer om man tar bort det. Mitt svar är – låt oss testa och se.
Slagsmålens existens debatteras mer och mer i NHL. Toronto Maple Leafs president och general manager är långt ut på andra sidan av åsiktsskalan. Brian Burke beklagar att klubben tvingades göra sig av med Colton Orr.
– Det finns inga danspartners för såna som Orr längre. Greenpeacefolket har gjort såna spelare överflödiga, säger Burke.
– Om inte killarna håller koll på varandra tar råttorna över.
Boston Bruins-New York Rangers visade att teorin inte håller. I andra perioden var det slagsmål mellan Bostons Shawn Thornton och Rangers Mike Rupp. I förlängningen fick Bostons Andrew Ference ändå för sig att bakifrån tackla Ryan McDonagh sönder och samman.
Under utvisningen avgjorde Rangers matchen.