Sverige har en statsminister som beordrat sina ministrar att säga så lite som möjligt offentligt. Han är rädd att de ska göra bort sig.
Det skriver förra handelsministern Maria Borelius i Dagens Industri.
Borelius satt bara en nanosekund i regeringen men uppgiften är minst sagt sensationell.
Nog för att sossarna har det jobbigt men den här nyhetsbomben borde ha briserat rätt bra. Allt jag såg var en notis i spalten på sidan 24 i Expressen.
Det här är en del av de mediala naturlagarna som skapats i Sverige. När socialdemokraterna håller på med något kan alla andra syssla med vad f-n som helst. Det märks ändå inte.
Idrotten har sina egna medie-lagar. Allt Zlatan gör blir störst, sen är det en fallande skala.
Det som händer i AIK:s fotboll väger tyngre än det som händer i Djurgården.
Det som händer i Djurgårdens ishockey väger tyngre än det i AIK.
Det är alltså inte bara det att besvikelser slår ut positiva överraskningar på den mediala skalan som gör att fokus är på Djurgården inför kvällens laddade derby.
Våren 2004 intervjuade jag AIK:s dåvarande fotbolls-vd Sanny Åslund. Han sade:
– Allt som händer i AIK blir stort. Visst är det härligt.
Ingen socialdemokrat hade behövt uppleva senaste tidens stormar för att känna igen det. Och det där är en känsla alla i och kring Djurgårdens hockeylag kan påminnas om kommande tiden.
Sanny Åslund skrattade när han sade det, ett halvår senare var det inte lika kul att AIK-cirkusen flödade i alla nyhetskanaler.
Åslund gav sin syn på vad som gått snett när AIK några år tidigare värvat ihop bra namn men misslyckats skapa ett bra lag:
– Hackordningen var inte klar. Rollerna var inte tydliga.
Det där är en klockren beskrivning av varför Djurgårdens säsong så här långt är ett fiasko.
Djurgården värvade en massa namn som lät bra och trodde att man skapat ett bra lag. Så lätt sker inte såna byggen.
Djurgården har en massa namn som borde vara ledarfigurer men jag vet inte hur många matcher under säsongen laget agerat som en totalt ledarlös samling. Hackordningen har inte varit klar.
Flera av spelarna har tidigare under karriären spelat bra under en sorts kravbild. Nu är den en annan. Rollerna har inte varit tydliga.
Kyle Klubertanz var lysande när han tidigare hade en mer offensivt präglad roll i laget. I vinter har hans defensiv avslöjats. Att Josef Boumedienne har ett tungt slagskott förlåter inte de slarviga uppspelen. Även Andreas Holmqvist har en farlig förmåga att varva bra spel i anfallszon med såna bjudningar i egen zon att motståndarna får målchanser ur ingenting.
Jag har tjatat om de här spelarna tidigare men måste göra det igen.
Klubertanz och Boumedienne var två orsaker till optmismen som skapades kring Djurgården i höstas. Rutinen de och Holmqvist skulle bidra med bidrog till att den närmaste framtiden skulle vara Djurgårdens. Men när de rutinerade spelarna skapar osäkerhet sprider det sig som en sjukdom i hela laget.
Det tippade topplaget hade alldeles för länge Timbuktus det-löser-sig-inställning. Kvalserien fanns inte på kartan. Nu har det hotet slagit till med panikartat spel som följd.
Målvakten Gustaf Wesslau är räddaren i nöden. Att Djurgården fick två och inte noll poäng mot Färjestad i tidsdags berodde på Wesslau.
Hur den här säsongen ska sluta beror helt på hur Wesslau ska palla att alltid spela, aldrig vila.
I AIK har Roger Melin inte råd att låta Viktor Fasth stå över matcher. Men annars är läget annorlunda.
Djurgården har spelare som bjuder motståndare på lägen när som helst. AIK har Richard Gynge som gör mål hur som helst. AIK har ett (dröm)läge att skicka ner Djurgården i ett tabellträsk som är hur hemskt som helst.
AIK visste att säsongen skulle bli en lång kamps färd mot kontrakt. Misslyckas det är det inte hela världen i medierna. För Djurgården ökar trycket för varje omgång. Visst är det härligt.