Går det att avla fram duktiga idrottare? Tittar man på årets upplaga av juniorlandslaget i ishockey – som natten mot måndag spelar semifinal i JVM – så måste svaret bli ja. I truppen finns hela sju spelare vars pappor var aktiva på elitnivå.
Det är gamla SM-guldmedaljörer, världsmästare och NHL-proffs.
Som Jan Erixon, med tio säsonger i New York Rangers. Nu är sonen Tim en av Sveriges mest lovande backar.
– Det är bra att ha farsan som kommer med småtips. Det är bara positivt tycker jag, säger Tim Erixon, men tillägger snabbt:
– Självklart kan det vara jobbigt att höra kritik från farsan, det tycker nog de flesta. Men man får ändå tänka på att han vet vad han snackar om.
Som hockeyspelare med efternamnet Erixon i en liten stad som Skellefteå blir han ofta påmind om sitt ursprung.
– Det är många som känner igen mig, framför allt sedan jag kom upp i A-laget. Men det har jag inga problem med.
Vilken press innebär det att ha en känd pappa?
– Det var mer när jag var yngre som jag kände att jag ville bli lika bra som farsan. Det har lugnat ned sig nu. Dessutom tycker jag att jag är helt okej på att hantera press.
Janne Erixon:
– En fördel är att jag var forward medan han är back. Det gör att han har sluppit den jämförelsen. Sedan har han fått idrotta helt på sina egna villkor. Det är snarare så att han har velat mer och att jag har fått bromsa honom i stället.
Janne Erixon var med och tog Sveriges hittills enda JVM-guld 1981. 29 år senare har Tim möjlighet att upprepa den prestationen och utjämna ställningen i den interna familjekampen.
– Vi har inte snackat så mycket om det. Och han har ju inte kunnat håna mig än eftersom jag fortfarande har chansen, säger Tim.
Janne Erixon ser en tydlig parallell mellan årets JVM-lag och det som tog guld för snart tre decennier sedan.
– Likheten är att många av spelarna har framträdande roller i sina lag. Så har det kanske inte varit de senaste åren. Men så var det när vi vann också, med spelare som Peter och Patrik Sundström och Peter Andersson, minns Janne.
Tim Erixon är en av tre Skellefteåbackar i Sveriges trupp. De andra två är Adam Larsson och David Rundblad. Trion har gjort succé i elitserien och fått en extra viktig roll i JVM sedan NHL-spelarna Victor Hedman (Tampa Bay) och Erik Karlsson (Ottawa) inte kommit loss till turneringen i Kanada.
– Det är bara för oss andra att kliva fram och ta större ansvar. Det trivs jag med, det är då jag spelar min bästa hockey, konstaterar Tim.
Skellefteå har passerat Modo och blivit en av svensk hockeys stora plantskolor (Martin Lundberg är den fjärde SAIK-spelaren i JVM-truppen). Janne Erixon var med och lade om kursen för klubbens ungdomsverksamhet för tio år sedan. Det första man tittade på var träningsmängden.
– Vi hade länge varit rädda för att tappa spelare och tränade därför för spelarna som ville minst. I stället började vi att träna för dem som ville mest. Men vi lade bara på ett pass per årskull, så spelarna märkte knappt skillnaden, säger Janne.
Hans teori om varför Skellefteå har fått fram så många spelskickliga backar:
– I de yngre årskullarna förbjöd vi att slå icingpuckar. Det gjorde att spelarna blev tvungna att lösa situationerna genom att passa eller dribbla.