Det må ha tagit sin tid, men inne på hans femte säsong i NHL är livet precis som Lundqvist önskat sig.
– Kontraktet (sex år) betydde mycket, mest i form av trygghet. Att klubben tror på mig, vill ha mig kvar länge och för den ekonomiska biten förstås, säger Lundqvist när vi slagit oss ned i lägenhetskomplexets samlingsutrymme.
Organisationen som äger Rangers och basketlaget New York Knicks har dessutom utsett honom till talesman för välgörenhetsorganisationen, ”Garden of dreams”.
– Jag ville börja med min egen organisation och arrangera events för att samla in pengar till sjuka barn men de frågade om jag inte kunde göra mer för Garden of dreams i stället. Den har ju ”för barn i kris” som slogan, så det är för barn med alla möjliga behov.
Har de fem åren förändrat respekten mot dig? Får du till exempel mindre skäll av coach John Tortorella?
– Han ger mig förtroende och stöd, men det är inget daltande. Har jag spelat dåligt så får jag höra det. Det var lite ovant i början med den typen utskällningar inför hela gruppen. Men det är raka rör och jag gillar att han behandlar alla lika.
Har du förändrats själv under åren här?
– Jag var 23 när jag kom hit, nu är jag 27. Det är en ganska stor skillnad och jag känner mig betydligt mera vuxen. Det är ett annat lugn kanske.
– Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så här bra i New York. Nu när man gör i ordning ett hem som man vill bo i har det blivit mer som att jag bygger ett liv här. Den sociala situationen har blivit viktigare – det är inte bara hockey. Jag lever och mår bra.
Låter som att du tänker börja bilda familj med barn och allt?
– Nja, barn får brorsan stå för. Det är många kompisar som skaffar barn nu, men vi är inte där ännu. Vi lever i New York och har ett helt annat tempo. Spelade jag i Buffalo kanske jag sökt nästa steg i livet.
Vad blir bäst i lägenheten efter renoveringen?
– Terrassen blir min favoritplats. Den är typ hundra kvadrat och där ska vi ha en bubbelpool, en bar och man ska kunna se på tv där ute.
Inget rum för att spela Guitar Hero?
– Nej, jag är värdelös på Guitar Hero, det är bara riktiga gitarrer som gäller. Jag lirade med Jay Weinberg nyligen (trummis som spelat med Bruce Springsteen). Han var löjligt bra, man fick anstränga sig för att stänga munnen.
Du syns allt oftare i modesammanhang?
– Det är klart att vi européer har lite annan stil jämfört med amerikanska och kanadensiska spelare. Det var mest i början det blev en kulturkrock. Jag minns att jag kom med smal slips för fem år sedan när det inte fanns här. Då frågade folk om jag rensade tänderna med den där tandtråden jag hade runt halsen.
Apropå bilar, du körde av vägen med din Lamborghini nyligen. Blev du rädd?
– Ja, det var otäckt. Det gick så snabbt. Vattnet liksom tog tag i bilen. Det var bara att skrota den. Motorn sitter bak på Lamborghini och det var en grym bil att köra när det är torrt – som en gocart – men inte i regn.
Hur kände du dig efteråt?
– Skakig. Det tog några dagar att komma över, jag tänkte på det var femte minut säkert. Just när det hände satt jag bara i bilen och var förbannad att jag sabbat den. Men när jag kom till rinken insåg jag vilken tur jag haft.
OS närmar sig. Hur ser du på det?
– Jag tänker mer och mer på det. Framför allt nu när vi var i Kanada och såg reklamen för OS på tv. Det gäller att komma dit i bra form och nå sin peak till kvartsfinal, semi och förhoppningsvis final.
Känner du pressen på dig själv?
– Nja, eftersom OS är så kort så kommer mycket att handla om målvaktsspelet, man har inte råd med misstag. Men det är ingen nyhet. Det är alltid upp till laget, men det blir nog press på mig från alla håll, fast mest från mig själv.