Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ishockey

Madison Square Garden var drömmen – det blev Kramfors

Uppväxt på Manhattan invid Central park drömde Bill Keenan om att få skrinna in på isen i Madison Square Garden i New York Rangers dress, hyllas av publiken och få lyfta Stanley Cup-bucklan. Precis det som hans idol Adam Graves fått uppleva.

I stället hamnade han på den svenska landsbygden, i hockeyns gärdsgårdsserier. Boken om hans resa från Harvard till Lindesberg och Kramfors har precis släppts i USA.

Rivaliteten mellan Lindlöven och Arboga fick bli surrogat för Bill Keenans drömderbyn mot New York Islanders eller New Jersey Devils.

Madison Square Garden blev i stället Lindehov i Lindesberg och Latbergshallen i Kramfors.

Han blev ett proffs bland gräsrötterna i stället för bland stjärnorna.

I USA är idrotten intimt knuten till studier på college. Det är på college talangerna utvecklas. Collegeidrotten har enormt hög status.

Texas Longhorns, som representerar University of Texas i Austin i amerikansk fotboll, är ett exempel. Longhorns snittade runt 94 000 åskådare i hemmamatcherna senaste säsongen. Spelarna har stjärnstatus.

Inom basketen är ”March Madness” ett begrepp. För drygt 75 år sedan infördes ett slutspel där 68 kvalificerade universitetslag gör upp om den nationella titeln. Turneringen avgörs under ett par intensiva veckor i mars varje år, därav namnet, och betraktas som en av de största sporthändelserna i USA. Enbart tv-rättigheterna för collegebasketen är värda cirka 5 miljarder kronor på årsbasis.

Ishockeyn är inte lika stor. Men den lever efter samma villkor.

När collegetiden är över väntar en annan verklighet än den vi är vana vid i Europa. Det finns inget organiserat seriespel att gå till. Utan det handlar om att försöka bli proffs, eller att lägga av och satsa på en yrkeskarriär. Många väljer att ta ett sabbatsår och resa ut i världen som backpackers.

Bill Keenan valde på sätt och vis också att bli backpacker, men med hockeytrunken som sällskap i stället för ryggsäcken.

I juni 2009 nådde Bill mållinjen på anrika, prestigetyngda Harvard, där han kommit in på ett ishockeystipendium fyra år tidigare.

Redan när han körde ut genom universitetsgrindarna i Cambridge, Massachusetts, kom tankarna upp i huvudet. Skulle han verkligen gå vidare och börja jobba inom finanssektorn inne på Manhattan? Spela ishockey var ju det han egentligen ville. Hela uppväxten hade ju genomsyrats av drömmen om att en gång få lyfta Stanley Cup-bucklan. Att få uppleva det Adam Graves upplevt. Affischen på idolen hängde fortfarande på väggen hemma i pojkrummet på Manhattan.

Examensdiplomet hade han slängt in i baksätet. Nu låg det under hockeytrunken.

Han fantiserade redan om vad som kunde vänta.

Om han tog ett jobb skulle det på sin höjd bli spel i någon korpliga, tillsammans med killar som lika gärna kunde tillbringa helgerna vid sina sommarhus ute vid kusten.

Den andra möjligheten han såg framför sig var spel i en mindre liga i Europa, som helst inte hade internet-uppkoppling, för då var ju risken att de kunde kolla upp statistiken från de fyra säsongerna på Harvard. Säsonger som varit kantade av skador.

Bill började kontakta agenter, i hopp om att hitta en klubb i Europa. Men svarsfrekvensen var låg, för att inte säga obefintlig. Ingen var intresserad av en kille som genomgått fyra operationer senaste två och ett halvt åren.

Räddningen skulle komma oväntat.

Några år tidigare hade han spelat juniorhockey tillsammans med en kille från en annan del av New York City, Jakub Kubrak.

”Kubes”, som han kallades, var son till polska immigranter. Född i en förort till Warszawa, uppväxt i en hyreskasern i Brownsville, Queens. En hårt ansatt del av New York, boxaren Mike Tyson var uppväxt bara några kvarter bort. Fjärran från den uppväxtmiljö Bill haft, i den stora våningen på 98th Street/5th Avenue, med Central Park utanför fönstret.

Bill hade inte pratat med ”Kubes” på flera år. Nu ringde ”Kubes”, och berättade att han just avslutat en säsong som proffs i Polen.

Men den egentliga anledningen med samtalet var att han ville att Bill skulle bli gudfar. Han hade nämligen träffat sin fru i Polen, och nu skulle de ha barn.

”Självklart”, svarade Bill.

Sedan började de prata ishockey. Bill förklarade att hockeyn fortfarande var nummer ett för honom, men att han gjort fruktlösa försök att få ett kontrakt i Europa. Dessutom, betygen från Harvard var inte av den karaktären att arbetsgivarna i finansdistriktet ”slog in dörrar” i ivern att anställa honom, förklarade han.

”Är du i form?”, frågade ”Kubes”.

”Jag har varit ute vid Long Beach och åkt en del”, svarade Bill.

”Kan du tänka dig att spela var som helst?”, fortsatte ”Kubes”.

”Absolut.”

”Uppfattat. Var beredd den 1 augusti”.

”Vadå? Jag har ju försökt…”

”Jag hörde. 1 augusti. Var beredd att åka.”

På flyget över till Bryssel hamnade Bill bredvid en belgisk tjej. Berättade att han var amerikan och skulle spela för Turnhout. Det visade sig att hon bodde i stadens utkant.

”Är du den nye amerikanen, som ska rädda laget? Det skrivs mycket om dig i alla tidningar.”

”Wow, anade inte att det var sådan hype. Är det många som ser matcherna?”

”Förstås. Utsålt varje match. Min lillebror drömmer om att spela i A-laget. Han äskar fotboll. Har autografer från alla spelarna. Du kan inte tänka dig att skriva din?”

Bill tar emot papperet och pennan hon sträcker fram, och kritar ner sin namnteckning.

”Förutom fotboll, är det någon annan sport i staden?”

”Det finns ett hockeylag…”

”Har du sett någon match?”

”Nej, det är inte lika populärt som fotboll.”

Knäskadad efter bara två matcher blev det ingen förlängning på korttidskontraktet med belgiska Turnhout. Bill flög hem till New York. Men en agent som jobbar med spelare i de mindre ligorna i Europa hade noterat att Bill varit i Turnhout, och hörde av sig.

En tysk klubb var villig att chansa på en amerikansk förstärkning direkt efter nyår (2010).

Bill satte sig på planet till Frankfurt. Klubben var Neuwied, som hör hemma i tyska fjärde divisionen. Han mötte den buttre Dennis och den glade Dennis i huset där han skulle bo. Den buttre försvann ut genom dörren. Han hade just fått sparken från klubben, och skulle ersättas av Bill. Den glade visade honom kylen, som var fullproppad med tysk öl och svenskt snus.

Den glade Dennis var ofta uppkopplad och läste hockeybloggar. Och han hade koll på att Bill hade spelat ihop med killar som gjort karriär i NHL.

Namn som Sidney Crosby, Mike Danton, John Quick och Rob Schremp fladdrar förbi under Bills karriär.

Målvakten Jonny Quick och forwarden Robbie Schremp spelade Bill tillsammans med som 13-åring.

Quick är nu inne på nionde säsongens med Los Angeles Kings, har vunnit Stanley Cup två gånger, vunnit OS-silver med USA, och utsetts till bäste målvakt i NHL en gång.

Schremp plockades tidigt i NHL-draften, spelade för Edmonton Oilers, New York Islanders och Atlanta Trashers innan han som 26-åring hamnade i Modo och senare Skellefteå AIK.

Schremp betraktades som 13–åring som den största USA-födda talangen född 1986. Men när de i en turnering mötte kanadensiska Dartmouth Subways från Nova Scotia visade det sig att de hade en center som var ännu bättre. Han kallades för ”The Next One”, och dominerade rinken totalt.

– Jag var övertygad om att han spelade med fejkad födelseattest, säger Bill.

– För han dominerade inte bara bland 86:orna, utan även bland 85:orna. Trots att han var född i augusti -87.

– Vi var 13 år, han var fortfarande 12, eller kanske bara 11 år. Och jag sade till min pappa att han har långt kvar innan han blir så speciell som alla säger.

Bill scannade igenom laguppställningarna i turneringens matchprogram, och hittade killen.

# 87 Sidney Crosby.

”Okej, vi får se hur långt den här lilla skiten tar sig”, tänkte Bill.

– Det visar väl att jag inte har någon större framtid som hockeyscout, konstaterar Bill, som i dag är tillbaka hemma på 5th Avenue i New York, och pluggar vidare på en ekonomiutbildning.

Som adressen antyder kommer Bill Keenan från ett burget hem. Mamman har jobbat med investment banking, pappan inom energisektorn (olja och naturgas).

Att frakta sonen till ishockeyturneringar på den amerikanska östkusten och i Kanada var aldrig något problem. Och våningen på sjunde planet på 5th Avenue var tillräckligt stor för att unge Bill, med rollerblades på fötterna, skulle kunna träna slagskott inomhus, i ett rum som väntade på renovering. Dörrvakten hade hjälpt honom kånka upp en fullstor målbur.

När fönsterrutorna gick sönder byttes bara till nya och mer tåliga för förlupna puckar.

Det var först när den gamla damen på våningsplanet under klagade på en vattenläcka i taket som Bill’s mamma drog i handbromsen. Bill hade försökt fixa is på golvet…

Bill spelade vårsäsongen 2010 i Neuwid. Sedan blev det Sverige.

Vistelsen i Sverige började sådär. Företaget i New York, som skulle sponsra Bill med utrustning gick i konkurs tre dagar efter att kontraktet med Lindlöven var signerat.

Men nu hade han bestämt sig för att gör en ansats att försöka lära sig språket, kulturen, maten och kanske fanns möjligheten att träffa en tjej.

Till skillnad från tiden i Belgien och Tyskland hade han en ambition att försöka förstå snacket i omklädningsrummet. Även om skämten kunde handla om honom själv.

Arlanda Express till Stockholms Central. Väl där får han syn på en kille som han misstänker vara konduktör.

”Från vilken perrong går tåget till Lindesberg?”

”Lindesberg?”

Bill halar fram sin biljett och visar.

”Jaså, du menar Lindesberg!”

Konduktörens uttal skiljer sig en del från Bills försök.

”Men det låter som du är amerikan. Vad ska du dit att göra?”

– När jag klev av tåget i Lindesberg hade jag ingen aning om vad som väntade, säger Bill.

– Det enda jag visste var att Sverige är en bra hockeynation, att alla gillar hockey.

Downtown Lindesberg visade sig bestå av en huvudgata, typ sex pizzerior/kebaber, ännu fler hårsalonger. Bill räknade till tre fotgängare, som fäste sina blickar i trottoaren.

Lindehovs ishall uppenbarade sig när de tagit sig ur centrum och passerat macken.

– De kallar det en arena. Men för mig är Madison Square Garden en arena. Lindehov påminner mer om en stor, röd industribyggnad, med en stor hästhage som närmsta granne.

Bill trippade förbi några små högar med hästskit innan han nådde entrédörren.

– I början var jag osäker när jag kom till hallen för träning. Med ledning av klädseln visste jag inte om det var lagkompisar som dök upp, eller om de jobbade i hallen.

– Redan på första träningen märkte jag att spelkvalitén var högre än i Neuwied. Spelarna var snabbare, och alltid i rätt position.

Tre lettiska spelare anslöt, som också fick smaka på det vrålstarka kaffe som de svenska spelarna envisades med att blanda till.

Första bortamatchen, mot Mariestad. Letterna tog plats längs bak i bussen. Bill satt i mitten, med svenskarna, som kollade Peter Forsberg-klipp från Youtube på sina laptops.

Lindlöven förlorade med 2–8. Efteråt, sedan man tackat för matchen, gick samtliga spelare ner på knä och rörde vid isen. Bill undrade varför? För att göra ren händerna, vi har just skakat hand med tjugo vidriga spelare, blev svaret.

– Då insåg jag att jag redan började älska det här landet.

På vägen hem satte sig två av svenskarna framför Bill i bussen.

”Bill, vi har något till dig.”

”Vi har slagit vad”, sade den ene och plockade fram en snusdosa.

”Prövat någon gång?”

”Ja, Skoal (amerikanskt snus) hemma, men det smakar skit.”

Grabbarna kramade ihop en prilla till Bill.

”Vi har satsat 500 kronor. Om du kan hålla den inne i tio minuter vinner du, annars…”

Efter fyra minuter tvingas Bill rusa fram till chauffören, som stannar bussen. Snuset, och middagen, landar i vägrenen.

”Trodde aldrig du skulle fixa det så länge. Du grejade halva tiden, så du får hälften av pengarna.”

Bill skrattar när jag frågar om han föll i snusfällan till slut.

– Ja, det är svårt att sluta med snuset, säger Bill.

– Och nu har jag hittat en deli nere på hörnet här i New York som faktiskt säljer General…

Bill fick ofta ta verbal skit från motståndarna. Men lagkamraterna lärde honom snabbt att ge igen, på svenska.

”Du pratar bra svenska, men du är fortfarande en amerikansk skithög”, blev så småningom svaren från motståndarna.

Säsongen gick tungt för Lindlöven. Bill drabbades av skador, fick köra rehab på egen hand, men kom tillbaka. På fyra månader har laget sex olika målvakter. En lade av för att bli Versace-modell, en annan för att jobba heltid i faderns bageri, en tredje värvades till Elitserien. Publiksiffran sjönk till så låg nivå att Bill själv enkelt kunde räkna alla 174 åskådarna i en hemmamatch.

Men efter en segermatch mot lokalkonkurrenten Arboga tog en av lagkompisarna med Bill in till Örebro för att fira. På krogen Strömpis såg han ett bekant ansikte, tjejen som jobbade på Hemköp. Tjejen som han spanat in varje gång han varit inne och handlat. De blev sittande tillsammans, länge.

Men vis av tidigare erfarenhet från Tyskland var han, viskande, tvungen att rådgöra med sin kompis.

”Hon är väl inte släkt med någon av tränarna, eller värre klubbdirektören?”

”Nej, det är fritt fram”, svarade kompisen.

Veckorna gick, och fler av fler av hennes prylar hittade in i lägenheten i Lindesberg. Han blev inbjuden till julbord hemma hos föräldrarna, och han fick veta att pappan tidigare spelat för Lindlöven. En information som hade undanhållits. Livet lekte plötsligt, både på och utanför isen.

Men bara några dagar innan jul, när han först av alla kom till träningen, hängde inte byxorna kvar i omklädningsrummet. En övertydlig signal. Bill hade spelat klart i Lindlöven.

”Sätt dig. I dag stänger transferfönstret. Vet inte om din agent har pratat med dig ännu, men vi har sålt dig till Kramfors”, förklarade klubbdirektören.

När Bill lämnade kontoret hörde han visselpipan. Träningen var igång. Och en elektriker var i full färd med att installera en nyinköpt tvättpelare. Själv stod han med en enkel tågbiljett till Kramfors i handen.

Det blev en sista middag hemma i lägenheten, och ett tungt avsked på perrongen i Lindesberg.

– Hon sade att hon visste att den här dagen skulle komma. Vi har inte setts sedan dess, säger Bill.

– Vi har pratat med varandra på telefon. Men jag visste att det inte skulle funka. Vi var båda unga och oerfarna. Det fungerade i det livet, i Lindesberg. Mitt liv i Sverige var min dröm, jag fick göra det jag ville, spela hockey.

Som barn trodde Bill att det fanns ett samband mellan hur långt norrut du befann dig och kvalitén på hockeyn.

Kramfors låg precis söder om Örnsköldsvik, vaggan för spelare som Peter Forsberg, tvillingarna Sedin, Markus Näslund och många fler. Kanske var det något i vattnet som gjorde underverk, och i så fall hoppades han att Kramfors använde samma vattenkälla.

Men enligt samma teori skulle det då finnas ett gäng Sidney Crosbys i Kramfors. Men det gjorde det givetvis inte.

I Kramfors fick han bo på Hotell Kramm. Där bodde också nye klubbkamraten Dean Moore. En kille som tycktes lägga mer tid på nätpoker än på hockeyn. Bill började läsa svenska för invandrare (SFI).

Några dagar in på det nya året debuterade han, mot Sollefteå, och avgjorde matchen.

Med tre matcher kvar var playoff inom räckhåll. Vissa av spelarna ville dit till varje pris, andra ville bara att säsongen ska ta slut, så de kunde åka till Thailand på semester.

Thailandsgänget vann. På vägen till flyget hem till USA såg Bill sin somaliske kompis från SFI genom bilfönstret. Han stod i kassan på närbutiken.

När Bill kom hem våren 2012 återupptog han studierna. Det innebar att han fick möjlighet att återvända till Sverige, men nu som utbytesstudent.

– Jag läste två månader på Handelshögskolan i Stockholm förra hösten, berättar han.

Håller du kontakt med gamla kompisar från Lindlöven och Kramfors?

– Ja, absolut. Några av dem har kommit över till New York och hälsat på. Och två av killarna från Kramfors har flyttat till Stockholm, så dem umgicks jag med när jag var i Stockholm i höstas.

Vad upplevde du som positivt respektive negativt med ishockeyn i Sverige, på den nivå du spelade, två serier under elitserien?

– Det positiva var att många spelare var så motiverade. Många var i samma ålder som jag och såg möjligheter. Upplevde att ligan var stark, förmodligen den starkaste i Europa på den nivån.

– Negativt var väl att det var väldigt många lag, och med ett späckat spelschema innebar det att en del spelare inte alltid kunde vara med för att de inte kom loss från sina arbeten.

Varför skrev du boken?

– Jag fick rätt mycket tid över när jag var i Sverige. Tid som var svår att fylla ibland. Och det funkade ju inte att ringa hem och klaga. Så jag insåg att det bästa var att skriva av sig.

– Tiden i Belgien och Tyskland hade jag dokumenterad i form av mail som jag plockade fram.

Berättade du för några av dina gamla lagkamrater att du skulle ge ut en bok?

– Den enda som fick förhandsinfo var Johan Chang, som jag spelade ihop med i Kramfors. Han hade inget emot att figurera. Han ville bara att jag skulle vara realistisk i mina beskrivningar.

Och idolen Adam Graves, som gjorde 16 NHL-säsonger och vann Stanley Cup två gånger, med Edmonton Oiler och med New York Rangers, tvekade inte när han fick frågan om han skriva förordet till Bill Keenan’s bok ”Odd man Rush”.

Fakta. Bill Keenans hockeykarriär

2005–2009

Harvard University, NCAA (universitetsligan). 6 matcher, 1 mål, 0 assist.

2008–2009

Tunhout White Caps, Belgien, högstaligan. 2 matcher, 1 mål, 4 assist.

2009–2010

EHC Neuwied, Tyskland, division 4. 14 matcher, 15 mål, 14 assist.

2010–2011

Lindlövens IF, Sverige, division 1. 32 matcher, 8 mål, 2 assist.

Kramfors-Alliansen. 34 matcher, 22 mål, 28 assist.