Det är inte lätt att bli legendar i klassiska Brynäs IF. Klubben där slocknade stjärnor som Tord Lundström, Lennart ”Tigern” Johansson och Håkan Wickberg namn sitter djupt rotat i väggarna. Men Ove Molin lär bli ihågkommen efter 18 säsonger i Gävlelagets tjänst.
Frågan är bara hur många matcher den lille kvicke och offensive spelaren har kvar. Innan slutspelet drar i gång har han spelat 853 matcher, enligt Brynäs egen statistik.
– Jag hoppas på ett långt slutspel, säger Ove när vi träffas efter en av Brynäs träningar inför den första kvartsfinalen mot Djurgården.
Molin har naturligtvis många härliga minnen från sin långa och händelserika karriär. Men även mindre lyckade ögonblick finns med i bilden.
DN-sporten fick en pratstund med den utflyttade 38-årige stockholmaren.
Ove Molin...
...om elitseriedebuten?
– 1991 i dåvarande Gavlerinken mot Djurgården. Det var en otroligt känsla att glida in på isen. Jag hade ju drömt om elitserien sedan jag var liten grabb. Hade visserligen gjort ett par matcher med AIK året innan, men då satt jag på bänken. Det räknades inte.
...om första målet
– Det var i premiären mot Djurgården. Vi hade powerplay och jag kom in från kanten. Sköt ett slagskott rakt i mål.
...om första guldet
– Vi hade ett fantastiskt lag 1993, men det visste vi inte då. Under de kommande säsongerna visade spelare som Anders Huss, Anders ”Masken” Carlsson och Janne Larsson vägen för klubbens många unga spelare.
...om andra guldet 1999
– Det var höjdpunkten i karriären och ett väldigt speciellt slutspel. Vi var inte favoriter, men vi lyckades vinna mot Modo i finalen.
...om motgångarna?
– 1996 bröt jag ryggen och var borta hela säsongen. 1995 stod jag på andra sidan när vi förlorade SM-finalen mot HV71. Då var vi favoriter. Besöken i kvalserien har varit tuffa, men då gick besvikelse över till lättnad.
...om de bästa jag spelat med?
– Jag har fått frågan flera gånger. Jag säger Janne Larsson, Pär Djoos och Nicklas Bäckström.
...om hockeyn på 90-talet?
– Då existerade knappast några fjärdekedjor. Det fanns två bra kedjor i varje lag. Spelmässigt var farten inte lika hög som nu.
...om Smurfkedjan?
– Det var en rolig tid och gav mig två vänner. Peter Larsson och Anders Gozzi fanns i klubben och tog väl hand om mig. Vi håller kontakt. Gozzi är sportchef i AIK.
...om att spela i AIK igen?
– Det har varit på tapeten några gånger, men jag skulle inte säga att en övergång har varit nära. Det föll på att jag och familjen rotat oss så bra i Gävle.
...om att möta Djurgården i en kvartsfinal?
– För mig som Stockholmsgrabb är det speciellt. Jag sprang mycket på Hovet på 80-talet och minns de härliga derbyna mellan AIK och Djurgården.
...om slutspel jämfört med serielunk?
– Det är stor skillnad, framför allt det som händer utanför isen. Allt blir större både från media och fans. Publiken lever sig med på ett annat vis. Men annars är det ju samma motståndare och puck. Så egentligen ska man inte göra en sån stor sak av det hela.
...om att leva och bo i en hockeystad?
– Jag har inga problem med det, men det gäller nog att man är lite smågalen själv. Jag är mycket tacksam att Brynäs gav mig den här chansen. Ju längre jag stannat desto mer Gävlebo har jag blivit.
...om tränarna som passerat i omklädningsrummet?
– Tommy Sandlin var min första. Han var otroligt stor när jag kom fram. Tommy gav mig chansen och jag har honom att tacka för mycket. Roger Melin kom in i ett mycket bra läge under min karriär. På slutet har Leif Boork och Niklas Czarnecki förlängt min karriär några år.
...om känslan att sluta spela ishockey?
– Naturligtvis kommer det kännas vemodigt och tomt. Omklädningsrummet har varit mitt ”hem” i över 20 år. Det vore konstigt om jag gick ut därifrån opåverkad.
...om hockeyn efter spelarkarriären?
– Jag har inget behov att sluta helt och hållet med hockeyn. Jag har gått de utbildningar som krävs för att bli tränare. I vilken form jag fortsätter kan jag inte svara på nu.