– Det finns naturligtvis flera förklaringar till att vi ligger där vi gör i tabellen. En är att vi har fått ihop en fantastisk grupp där alla ställer upp för varandra. Även om en spelare gör poäng i varje match är det inte okej hos oss att den spelaren sitter tyst i hörnet och inte bidrar med något mer till gruppen. Den spelaren måste också visa att han bryr sig om killen som täcker skott i box play och visa att han förstår hur viktig även den spelaren är, säger Sam.
– En annan förklaring är att vi före säsongen var noga med att skapa en sann bild av vilket typ av lag vi är. Vi är inte ett lag som i match efter match kan spela ut våra motståndare. Hade vi gått in i säsongen med den felaktiga självbilden hade vi fått problem. Skulle vi lyckas var vi tvungna att jobba hårdare än vad våra motståndare gjorde. Det budskapet tog killarna till sig, och det är precis vad de har gjort.
Sam tar emot i sitt tränarrum i Nobelhallen i Karlskoga. Han utstrålar ett lugn. Samma känsla som han ger både när han står i båset och efter matcherna.
– Det är en medveten strategi från min sida. Det kan brinna rätt bra i huvudet ibland, men särskilt efter matcherna försöker jag tänka till innan jag säger något. Mest för att jag vet att det bara tar onödig energi om jag dagen efter måste förklara vad det blev rubriker om, säger Sam.
Sam fick sin hockeyfostran i AIK.
– Min familj är AIK:are och många av mina bästa hockeyminnen har jag från mina ungdoms- och juniorår i AIK, säger han.
– Som junior fick jag chansen att träna med A-laget. I efterhand kan jag känna att jag inte riktigt tog den chansen. Jag gjorde det jag skulle, men inte mer. För att få ett A-lagskontrakt hade jag behövt göra mer.
Efter juniortiden blev det en säsong i division I-laget Tumba/Botkyrka innan Sam, då 21 år gammal, tog beslutet som på många sätt skulle förändra hans liv.
Han skrev på för Bofors och flyttade från huvudstaden till värmländska Karlskoga.
– Många stockholmare skulle må bra av att flytta utanför länsgränsen ett år eller två för att se sin egen stad med nya ögon. Stockholm är en fantastisk stad, och stockholmarnas lokalpatriotism och kärlek till sin stad är på många sätt positiv. Men jag kan märka på mig själv hur nyttigt det har varit att ta ett steg åt sidan och upptäckta hur saker och ting fungerar i övriga Sverige.
Sam skrattar till innan han fortsätter:
– Jag måste erkänna att jag numera har betydligt större respekt för ”bönderna” än vad jag hade när jag kom hit för första gången
Karlskoga är en ort som andas hockey, och att deras lag är tillbaka i toppen på allsvenskan går inte obemärkt förbi.
— Här är hockeyn en del av vardagen. Det är otroligt inspirerande att veta att många bryr sig om hur det går för oss, konstaterar Sam.
Det starka engagemanget innebär också att spelare och tränare granskas in i minsta detalj. Både vad de uträttar på isen, och hur de uppträder utanför.
— Spelar du i Bofors måste du klara av att hantera folks reaktioner både i med- och motgång, och acceptera att folk har åsikter om det du gör. Samtidigt har alla rätt till ett privatliv. Den balansgången är inte alltid så lätt, särskilt inte när du är ung.
Med ett skratt berättar Sam om en händelse från hans egen tid som spelare i Bofors.
— Min sambo skulle på fest och jag hade köpt en flaska vin till henne. På vägen hem gick jag över torget med systemkassen i handen. En halvtimme senare ringde sportchefen och undrade vad jag höll på med.
Sam spelade fyra säsonger i Bofors, men våren 2004 tvingades han att sluta spela hockey.
Smärtorna efter tre diskbråck blev till slut för svåra att hantera.
– Bara att tvätta sig eller ta på sig strumporna tog en evighet eftersom det gjorde så ont. För att inte tala om när jag skulle ta på mig hockeyskydden, berättar Sam.
Enda gången han inte plågades av smärtorna var under matcherna. Då gjorde adrenalinpåslaget att de nästan försvann.
– Men eftersom jag inte kunde träna ordentligt blev jag bara sämre och sämre som spelare och till slut tappade jag sugen, säger Sam.
Inte ens 25 år gammal insåg Sam att han var framme vid vägens ände.
Hans karriär som spelare var över.
– Det var med dubbla känslor som jag tog beslutet. Det var tungt, men också en stor lättnad att ha bestämt sig.
Sam var redo att börja ett nytt liv. Ett liv som inte skulle innehålla hockey.
Det var planen, verkligheten blev en annan.
Sam fick frågan om han tillsammans med Niklas Sjöqvist kunde ta över som tränare för division II-laget Karlskoga HC. Efter två säsonger där blev Sam assisterande tränare åt Niklas Czernecki i Bofors.
– Första året i Bofors var tufft. På mornarna höll jag i träningen för spelarna på hockeygymnasiet. Efter det tog jag på mig skjortan och jobbade på klubbens marknadsavdelning, och sedan avslutade jag dagen med A-lagets träning.
– Arbetsbelastningen blev ännu större när den andre medarbetaren på marknadsavdelningen slutade och jag blev ensam kvar. Då kände jag ett stort ansvar. Det var min uppgift att få in pengar, och dessutom var jag delvis ansvarig för de sportsliga resultaten. Lägg dessutom till att jag i samma veva blev pappa för första gången så tror jag alla förstår att det var en galen tid, säger Sam.
– Men så här ser vardagen ut för många som jobbar i allsvenska klubbar, och jag hade inte velat ha den tiden ogjord
Hösten 2008 var den tidigare NHL-spelaren Magnus Arvedsson Bofors huvudtränare med Sam som assisterande.
Efter åtta spelade omgångar låg Bofors sist i tabellen och Arvedsson fick sparken.
Styrelsen ville att Sam skulle ta över, men själv tvekade han.
– Jag var rädd att få ryktet om mig som ”han som står redo att köra kniven i ryggen”. Dessutom kände jag mig också ansvarig för vår dåliga start. Samtidigt är det här mitt jobb. Det är det som betalar mina räkningar och som bidrar med mat på bordet till mina barn.
Sam tystnar en stund innan han fortsätter:
– På gott och ont är det så här vår bransch fungerar, och efter mycket funderande sa jag ja.
Utanför Nobelhallen är marken täckt med snö. Det här är Sams fjärde säsong som Bofors huvudtränare.
Hans tid som tränare för Bofors är dock snart över. I början av nästa år kommer klubben nämligen att byta namn. Karlskoga kommun har bestämt sig för att sponsra klubben under förutsättning att Karlskoga finns med i namnet.
Vad det nya namnet blir avgörs på ett medlemsmöte.
Det lag som i kväll på hemmais tar emot serieledande Örebro heter dock fortfarande Bofors, och storpublik är att vänta till Nobelhallen. Det är bara drygt fyra mil mellan Örebro och Karlskoga, och rivaliteten mellan de båda lagen är stark. Att de dessutom ligger etta respektive tvåa i serien gör matchen än mer intressant.
Sam ser fram emot det som väntar.
– Matcherna mot Örebro är alltid något extra, säger han.
Backen från Stockholm har hittat rätt i sin ledarroll, och drömmarna är stora.
– Målsättningen är att någon dag träna ett elitserielag, men jag är beredd på att det kan komma att ta några år innan jag är där, säger Sam Hallam.