Nyckeln är att spela i nuet och nollställa säsongen

Kvalserien i ishockey är det värsta idrotts-Sverige kan få till. Det bästa och värsta på samma gång.

Kvalserien är ett infernaliskt inferno, en intensiv balansgång där ett felsteg kan vara ett kliv ner i avgrunden.

Kvalserien är lag på väg upp med drömmar om en bättre morgondag. Kvalserien är lag på väg ner med skräck för hur framtiden kan se ut.

Kvalserien är möjligheter till ökade inkomster, större publik, bättre spelare, fler sponsorer, växande organisation. Kvalserien är risken för besparingar, personalnedskärningar, tunnare trupp, tråkigare motstånd, mindre publik.

Till slut är kvalserien en blandning. En tredjedel himmel och två tredjedelar helvete.

I slutet av elitserien hördes snömoset att det är ”bättre för ekonomin med spel i kvalserien än att säsongen redan tar slut”. Vilket skitsnack. Vilken elitserieklubb vill utsätta sig för den här ryska rouletten?

Kvalserien är en rysare du aldrig kan vänja dig vid. Den håller klubbar i ett krampaktigt nervgrepp och jag minns Anders ”Masken” Carlssons ord från förra året. Han hade upplevt kvalserien och ville lägga ner den. Den var för jobbig, han kallade den livsfarlig.

”Många mår oerhört illa. Det gäller inte bara spelarna utan många runt om i klubbarna också, folk på kansliet och ledarna. Nån kommer att stryka med snart, det är bara en tidsfråga”, sade han i en intervju inför Brynäs-Leksand.

Jag har full förståelse för vad han säger men hoppas att han aldrig får sin vilja igenom.

Då blir vi bestulna på det roligaste och vidrigaste man kan vara med om – från sidan.

Att tippa vilka lag som går upp är som att spela på börsen. Södertälje, Leksand och Rögle är mina favoriter - i den ordningen - men AIK är redo att slå ur skrälläge.

Jag tror inte att AIK lyckas men hoppas att jag har fel och det är så här enkelt. Jag bor i Stockholm. Jag gillar ishockey. För ishockeyn i Stockholm vore AIK i elitserien självklart det bästa som kan hända.

För AIK är nyckeln att nollställa säsongen. Inte vara belåtna med hur bra det har gått, inte bara vara med för att se och spela, inte räkna med att chansen kommer igen.

Det som talar för AIK är att det finns många gulsvarta själar i och kring truppen. Spelare och ledare som vet allt om den vedervärdiga resa AIK varit ute på de sista åren, de vet vad en återkomst i högsta serien skulle betyda för laget, klubben, fansen.

En som vet är Mr Magics son.

Inte Robert Nilsson. Mattias Beck.

Hans pappa heter Anders, jobbar med datorer här på DN och jag kan ringa honom från vilken pressläktare som helst i världen när tekniken och jag inte vill samma sak och jag kan säga att nu är det så här och så här och det bästa med Mr Magic är att han då inte ger mig ett ”har du startat om datorn?” i örat utan säger åt mig att testa det där och testa det där. Då vill datorn igen.

Mattias kom från AIK:s juniorer till A-laget 2001, hann spela elitserien med AIK och försvann senare ut på en Sverigeturné som bland annat innehöll SM-slutspel med HV71. 2006 var han hemma igen.

I kväll kommer Mattias att vara på isen. Jag frågar Anders om han själv kommer att sitta i sekretariatet som han gör ibland, men han tror att det inte kommer att behövas, han räknar med full bemanning.

Full bemanning. Det kan det bli i hela Hovet. Det kommer inte att bli något stillsamt fredagsmys, det kommer att bli ett j-a drag.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut