Plötsligt händer det. Åldern tar ut sin rätt, och suveräna hockeyspelare förvandlas till hockeyarbetare. Problemet för Linköping är att det under en och samma säsong har hänt fem av lagets viktigaste spelare.
Dagens hockeyspelare är noga med att ta hand om sina kroppar, något som har gjort att deras karriärer har förlängts. Numera är många av elitseriens bästa spelare över 30 år. Före säsongen fanns därför ingen anledning att hissa varningsflagg för Linköping.
Magnus Johansson, Jan Hlavac, Jaroslav Hlinka, Niclas Hävelid och Mikael Håkanson har visserligen alla passerat 35-årsstrecket, men de fem var förra säsongen genomgående Linköpings fem bästa spelare. Det var den här kvintetten som styrde spelet, och det var de som gjorde poängen. Klubbens beslut att satsa på dem ytterligare en säsong var med den bakgrunden helt rätt. Möjligheten att någon av de fem skulle tappa i slagstyrka var klubbens sportchef Johan Hemlin naturligtvis medveten om. När en spelare passerat de 35 kommer ålderskrämpor av olika slag.
Johan Hemlin gjorde därför vad han kunde för att säkra lagets styrka även i ett längre perspektiv. Värvningarna av 26-årige Carl Söderberg och 29-årige Pär Arlbrandt är ett exempel på det. Vad varken Hemlin, eller någon annan för den delen, hade kunnat förutspå var att alla fem skulle bli gamla samma år.
Spelmässigt har de fem generellt tappat runt 20 procent av sin kapacitet. Det gör dem inte till dåliga spelare, men det gör dem mänskliga. Det märks inte minst i antalet gjorda poäng. Samtliga fem har försämrat sitt poängsnitt per match rejält.
Där hittar ni förklaringen till varför Linköping är på kvalserieplats. Och där hittar ni också förklaringen till varför nye tränaren Harald Lückner har ett tufft arbete framför sig. När den nedåtgående spiralen har börjat är den inte lätt att stoppa, och Lückner har inte många matcher på sig att se till att stjärnorna får tillbaka både farten i benen och hungern och lusten i hjärta och hjärna.
Skulle Lückner mot alla odds krångla Linköping vidare till ett slutspel kan laget där, hur märkligt det än låter, bli en obehaglig överraskning för motståndarna. För i ett slutspel händer något med åldermännen. Under slutspelsveckorna förtränger de smärtan, och hungern och lusten behöver inte skapas. Den finns där under varje träningspass och i varje match.
Det vet Lückner av egen erfarenhet. Våren 2007 stod han i Modos bås. Modo hade kommit trea i serien, men var före slutspelet ingen guldkandidat.
I slutspelet steg veteranerna Per Svartvadet, Mattias Timander och Niklas Sundström fram. De använde alla sin rutin och sin längtan efter ett SM-guld till att spela säsongens bästa hockey när det som bäst behövdes.
Det gjorde Modo till svenska mästare.
I finalen slog de för övrigt Lückners nya lag Linköping.
Plus 35 har blivit minus 20