För ovanlighetens skull är det inte Adam som är “lillkillen” i laget.

– Jag njuter av det. Det är skönt att se när andra plockar puckar, säger Adam, som fyllde 18 år för ett par veckor sedan, med ett skratt.

Två av spelarna i det svenska JVM-laget, Rickard Rakell och Jonas Brodin, är födda 1993. Dessutom är två av spelarna som också också är födda 1992, födda senare på året än Adam.

– Det är bara att inse att jag börjar bli gammal, säger Adam fortfarande med skratt i rösten.

I nästan alla hockeylag finns en outtalad regel.

Lagets yngste spelare är den som stannar kvar längst på isen efter träningen, och samlar in alla puckar.

– Jo tack, det har jag märkt. Det måste vara tusentals vid det här laget, säger Adam Larsson.

För de flesta spelare är pucksamlandet några månader, som längst en säsong, av deras liv.

Sedan kommer en ny ung talang och tar över puckhinken.

I Adams fall har det snarare varit ett konstant tillstånd. Inte så märkligt egentligen.
Under nästan hela sin hockeykarriär har Adam legat steget före sina jämnåriga.
Han var knappt fyllda 15 år när han började spela i Skellefteås J18-lag, och bara 16 år när han fick ta klivet upp i Skellefteås elitserielag.

– Det var stort när de berättade att jag skulle få ett A-lagskontrakt. Det var då jag insåg att jag kunde ha hockey som yrke, säger Adam.

Klivet upp innebar också att Adam blev lagkompis med betydligt äldre spelare.

– Några av dem skulle till och med kunna vara min farsa, säger Adam och börjar skratta åt tanken.

Men när jag frågar om han aldrig tröttnar på snack om barn som ska hämtas på dagis, eller om det spelas trist musik i omklädningsrummet, är han snabb att försvara sina lagkompisar.

– Nu när jag känner alla tänker jag inte på hur gamla de är. Vi är mer lika än olika och har ungefär samma intressen, säger Adam som gör sin andra säsong i elitserien.

– Även om jag fortfarande är yngst i laget är det flera killar i laget som bara är något eller några år äldre än mig så vi är ett bra gäng, fortsätter han.

Adam är på många sätt en ovanlig tonåring.

När kompisarna funderar över vad de vill bli när de blir stora vet Adam att hockeyn är hans framtid.

– Förra året försökte jag plugga samtidigt som jag spelade hockey, men det gick som inte att få ihop det. Det kändes som om båda sakerna blev halvdana. Därför bestämde jag mig för att hoppa av gymnasiet. Jag kan plugga senare i livet, säger han.

När Adams jämnåriga kompisar går till skolan sitter Adam i en buss eller på ett flygplan på väg till en match någonstans i Sverige, och när andra tonåringar oroar sig för hur deras terminsbetyg ska bli har Adam fått vänja sig vad att han insatser efter varje match betygsätts i både lokal- och rikstidningar.

– Klart att det inte alltid är kul. Inte när man har varit dålig i alla fall, säger Adam med ett snett leende.

På andra sätt är han en alldeles vanlig tonåring.

Är Adam ledig gillar han att softa framför datorn eller tv:n, och när han ska laga mat blir det ofta makaroner och korv.

– Det går snabbt att göra och är nästan omöjligt att misslyckas med, säger han.

Att det kan göra ont att bli vuxen har han dock fått uppleva.

När vi träffas är det en visdomstand på väg upp som gör honom påmind om att åren går även för en ung talang.

– Kolla, jag ser inte klok ut, säger Adam och pekar på den vänstra kinden där man anar en lätt svullnad.

Om det är smärtan eller fåfängan som gör mest ont låter vi vara osagt.

– Jag har haft problem med den här tanden tidigare. Det kanske börjar bli dags att dra ut den, konstaterar han.

Den Adam som sitter mitt emot mig är eftertänksam och lågmäld, men också verbal och rolig.

– Skulle jag beskriva mig själv skulle jag nog säga att jag är rätt blyg. Det har jag varit i hela mitt liv, säger Adam.

– Under den första tiden med A-laget sa jag inte mycket. Jag satt mest tyst på min plats och kollade hur och vad de andra gjorde.

Med facit i hand ångrar han inte det.

– Som nykomling tror jag att det är bra att vara lite försiktig. Att inte tro att man kan allt utan lära sig av dem som har varit med längre.

Adam sitter tyst en stund innan han fortsätter:

– Samtidigt fick jag passa mig så att jag inte tog med mig den attityden ut på isen. Där var jag ju tvungen att ta för mig direkt. På isen kunde jag inte vara blyg. Då hade jag aldrig fått vara kvar.

Någon blyghet på isen har inte gått att skönja. Experterna strör lovord över tonåringen från Skellefteå, och när det är dags för NHL-klubbarnas draft i juni nästa år väntas Adam vara en av spelarna som väljs tidigt.

– Jag har inget favoritlag i NHL, jag kommer bara att bli glad över att bli vald oavsett vilken klubb det blir, säger Adam.

– Men att hamna någonstans där det är varmt vore inte dumt, fortsätter han.

När vi träffar Adam är det fortfarande några dagar kvar tills han och  landslagskompisarna ska åka till Buffalo där junior-VM i ishockey avgörs med start på annandagen och med final på trettondagsaftonen.

För Adam blir det här hans andra JVM-turnering, och han är tillräckligt ung för att få vara med även nästa år.

– Målsättningen är att ta guld. Jag tycker att vi har ett riktigt bra lag, säger Adam som tippar att USA blir Sveriges finalmotståndare.

Om några veckor är Adam tillbaka i Skellefteås elitserielag, och allt är nästan som vanligt.

Där förblir han “lillkillen” som plockar puckar.  Skillnaden är att han då kan få göra det som JVM-guldmedaljör.