Ord blir aldrig så tomma som en dag som denna. En 30-årig småbarnspappa, make, vän och lagkompis ska inte dö. Det går inte att förstå. Det ska inte gå att förstå.
Att beskriva den betydelse Stefan hade för svensk hockey i allmänhet och HV 71 i synnerhet är däremot inte svårt. Alla de fina ord som brukar skrivas när en människa dör är i Stefans fall varken överdrivna eller tillrättalagda.
Stefan var äkta rakt igenom.
När Stefan pratade om sin kärlek till HV 71 var det inte tomma fraser utan innehåll. Han menade vartenda ord.
Stefan älskade sitt HV med en livslång passion. Nästan lika mycket älskade han att spela i Tre Kronor. Trots att han ofta under mästerskapen fick iklä sig rollen som andremålvakt åkte han alltid till VM med gott humör redo att stötta förstemålvakten.
Stefan kombinerade yrkesskicklighet med en hälsosam distans till sig själv. Han såg sig aldrig som en stjärna. När Damkronornas målvakt Kim Martin under OS i Turin 2006 var tvungen att stå över en träning var det en självklarhet för Stefan att ta hennes plats i målet under träningen.
Inte heller tvekade han att driva med sig själv. Mer än en gång bjöd han omgivningen på ett gott skratt genom att berätta om hur han efter veckor hittat sin försvunna fjärrkontroll i kylskåpet, om sina svårigheter att ta körkort eller om hur han köpt en lägenhet utan att ha sett den.
Jag har haft förmånen att vara på plats samtliga tre gånger som Stefan har vunnit SM-guld.
I ett hav av lyckliga HV-spelare är det minnena av Stefan som alltid har stannat kvar längst.
Påskdagen 2004 stod jag i ett segerrusigt omklädningsrum i Kinnarps arena i Jönköping. Champagnekorkar smälldes, det sjöngs och jublades. Mitt i detta galna kaos kommer Stefans bror Christian in i omklädningsrummet.
Den evighetslånga kram bröderna ger varandra, samtidigt som tårarna rinner på dem båda, är ett minne som jag vårdar ömt. Kärleken och värmen i den kramen kunde ingen undgå att bli berörd av.
Fyra år senare är det fansens jubel när Stefan slår sin speciella segerkullerbytta som etsat sig fast i minnet. Aldrig har kullerbyttan varit vackrare och mer lekfull än den här guldkvällen.
Våren 2010 vinner HV på nytt SM-guld. Stefan Liv har hunnit in i bussen som ska ta HV från Stockholm hem till Jönköping, men tvekar inte en sekund när jag ber honom komma ut och prata ett par minuter.
Det första han säger när han kliver ut ur bussen är: ”De borde ha delat ut två guld i år. Djurgården och vi var lika värdiga vinnare.”
Den meningen säger så mycket om Stefan som person.
Samma känsla fick jag några år tidigare när vi åt lunch i Kinnarps arena. Vi hade bett Stefan att tänka ut sin favoritplats i Jönköping där bilden på honom kunde tas.
– Jag tänkte först föreslå vid vattnet, men det var inte dit jag längtade när vi var i USA. Det jag saknade mest var kebabpizzorna hos Pizzeria Alcamo så vi kan väl ta bilden där.
Stefan försökte aldrig göra sig till, och det var det som gjorde det så enkelt att tycka om honom. Stefan var en alldeles vanlig kille som råkade vara alldeles ovanligt bra på ishockey.