Kan vi behålla så här mycket folk genom de här tiderna...jag menar, hur lågt kan det sjunka?
– Om vi fortfarande har de här siffrorna nu måste det finnas otroliga möjligheter för framtiden.
Det saknas fönster i Hollands arbetsrum i Joe Louis Arena.
Och så här snabbt tar man sig till en del av Detroit där fönstren saknar rutor: Sväng upp på Jefferson och passera Renaissance Centers blänkande skyskrapor där General Motors – en gång världens största bolag – har sitt huvudkontor. En kvart på avenyn, in i Detroits östra delar och man hamnar i det som en gång var vanliga villakvarter.
Nu är det bilden av den amerikanska mardrömmen. En hockeysupporter ni senare ska möta pratar om Beirut. Överallt runt Detroit syns till salu-skyltar, krisen har drabbat alla samhällsklasser, ofta har utemöbler lämnats kvar. Här är värre än så. Fönster är sönderslagna, dörrar bortslitna, möbler utrivna. Husen är plundrade och utanför syns bilar som är uppbrända eller bara blivit av med däcken. Husskelett blandas med hus där allt liv finns kvar. Från en veranda kommer en flicka ner med sin sparkcykel, hon tittar upp mot den sena septembersolen och ler. Det är som om kriget gått fram. Det är ännu en kris som dragit fram genom motorstaden Detroit.
Stan har stått och vilat på De Tre Stora – GM, Ford och Chrysler – och när amerikanska bilindustrin haft sina smällar har trions problem skakat stan. Oljekrisen på 70-talet, den asiatiska bilutvecklingen, 11 september. Och så nu den ekonomiska krisen med lånebubbla och korthusbanker.
De Tre Stora har haft ett enormt pensionssystem att släpa på, varje kris har fått dem att gunga så svårt att många underleverantörer och sidoindustrier gått under av svallvågorna. Skenande arbetslöshet, stor utflyttning, ökänd kriminalitet och nedsmutsat rykte har präglat stan som kallas både ”Murder City” och ”Motown”.
Frågan som fick igång Ken Holland var: Hur kan en stad som länge haft det så jobbigt ha en ishockeyklubb som länge varit så bra?
Det första namnet som kommer i hans historiesvar är bekant.
– Vid draften 1989 tog vi Lidström i tredje rundan...
Succésagan började alltså att skrivas på svenska.
– ...och Federov i fjärde och ännu senare Konstantinov, de har varit okej...1990 draftade vi Kozlov och när (Scotty) Bowman började leda laget tog han hit Larionov och Fetisov.
Ishockeyklubben gjorde allt det bilföretagen aldrig brydde sig om. När bilindustrin fortsatte att titta längre inåt landet hade hockeyklubben öppna ögon ut i världen.
Bilindustrin trodde att den amerikanska vägen var den enda rätta. Hockeyklubben visste att det skulle vara en återvändsgränd. Förre hockeybasen Rickard Fagerlund var vd för Saab Stockholm när GM gick in i företaget. Innan jag åkte sade han i telefon:
– Det kom horder av representanter från GM till Sverige och undrade vilka jävla nötter vi var som sålde begagnat i fina bilhallar. Amerikaner är så ”bigga” att de tror att resten av världen är ljusår efter. Att inte bilföretagen reagerade för Toyotas framgång är konstigt.
Detroit spelar sin andra träningssmatch för säsongen och framgångssvaret blir ännu mer komplett när Antonio Stranges och sonen Junior tar sina platser efter en periodpaus.
Antonio gör växellådor på Ford och säger att krisen träffat stan hårt. Många av hans vänner har blivit av med jobbet, många har förlorat sina hus. Han tror att stan kommer tillbaka, men det blir en lång väg.
Laget?
– Det blir bra, men det blir en tuff säsong. Vi måste ha bättre försvar. Vi släppte in för många mål förra året.
När far och son går in för att sätta sig bakom Henrik Lundqvist i Rangers mål syns Datsyuks namn på ena ryggen, Zetterbergs på den andra och i handen håller Antonio en låda med en god och flottig kaloribomb. Little Ceasars är fjärde största pizzakedjan i USA. Ägaren Mike Illitch är en man med makedonska rötter som tidigt ville starta en pizzakedja. Det gick inte. Han försökte igen. Gick inte då heller.
Tredje gången blev en världssuccé och kedjan är nu med sina cirka 2 000 ställen en av bitarna i familjens stora företagsimperium. 1992 köpte Illitch Detroit Red Wings. Året innan kom Nicklas Lidström till stan. På den tiden tänkte Lidström fortfarande på svenska när han spelade hockey. På den tiden hade han inga barn. Det var bara han och Annika som flyttade hit och Nicklas, som aldrig hade varit i USA, slogs i början av avstånden, det tog sån tid att ta sig överallt.
18 år, fyra söner, fyra Stanley Cup-titlar, sex utnämningar som ligans bästa back och 1 565 Detroitmatcher senare har han parkerat sin Bentley (en av familjens tre bilar och den som 16-åringen vill övningsköra) vid en välskött idrottsanläggning i förorten Livonia. Det pågår en high school-turnering där inne, Kevin Lidström (han som inte får köra pappas Bentley) är back i laget som vinner med 5–0.
– Jag har hört historier om hur det var i klubben på 80-talet. Den kallades Dead Things. Folk på läktarna hade påsar på huvudet med utklippta hål för ögonen. Ingen ville visa att man höll på Detroit, säger Nicklas Lidström.
När laget började kravla sig upp ur dyn blev läget i den årliga draften sämre. Det var då klubben insåg att det var i Europa framtiden fanns. Håkan Andersson är chef för klubbens Europascouter. På väg hem till Stockholm från ett rookieläger i USA berättar han en historia:
– En gång hade jag tre, fyra ryssar på gång och sade att vi kanske inte skulle riskera att det pratades för mycket ryska i omklädningsrummet.
– Bryan Murray var tränare och general manager då. Han svarade: ”Om det behövs får kanadensarna lära sig ryska.”
Nu pratas det en hel del svenska i omklädningsrummet. Det skulle kunna vara ännu mer, men svenskgänget vill slippa höra ”ENGLISH, PLEASE”. Elva svenska spelare finns i organisationen, minst sex av dessa flyger med till Sverige för NHL-premiären. Jonathan Ericsson är placerad bredvid Lidström i omklädningsrummet, en blivande svensk backklippa bredvid en levande legendar. Jonathan pratar om mannen ni nyss hörde.
– Håkan har stor del i att det är så många svenskar här. Klubben tror mer och mer på honom och han får igenom fler och fler svenskar i draften.
– Det blir lättare att komma hit eftersom det redan finns så många svenskar. Kronwall hjälpte mig med en hel del praktiska saker när jag var ny.
– Håkan Andersson-effekten, säger Ken Holland. Han gör ett bra scoutjobb och kämpar hårt för att få in européer i laget. Svenskar är lagspelare som kämpar hårt för att bli framgångsrika. Men vi tittar inte i passen. Vi vill bara ha hit bra spelare.
Förstaden Dearborn är Fords hemmaplan. Här finns huvudkontor, fabriker, museum. På Michigan Avenue ligger Miller’s Bar, ett annat ställe utan fönster vi hamnat på. Här har bilarbetare druckit och ätit sedan 40-talet. Här serveras inget kaffe. Ingen sallad till burgarna. Tomat? Skulle inte tro det. Men det finns inlagd gurka i glasburkar på borden och maten är underbar och en av servitriserna har antagligen varit med sedan stället öppnade.
– Det här är Ford-land, säger skolfröken Nicole.
Hon sitter vid baren med ingenjören Steve som i vinter ska bli hennes make, vi är de första som får veta. Han älskar svenska ishockeyspelare men hatar asiatiska bilar.
– De är bara skräp. Om du vore amerikan och kom med en utländsk bil till mitt hus skulle du aldrig få parkera på min uppfart.
Är han allvarlig? Han är.
– Jag hade en Toyota, säger Nicole. Den var bra.
– Äh, den var skräp.
Varför är bilen så viktig för en amerikan?
– Det handlar om frihet. Jag kan ta mig dit jag vill.
Detroit är ett av NHL:s sex ursprungliga lag, borde det inte vara ett typiskt amerikanskt lag? Är det inte för många svenskar?
– Det spelar ingen roll, så länge det är bra spelare. Jag stör mig mer på att ställen som Arizona och Florida har lag, de vet inte vad hockey är. Vi kallas Hockeytown.
Detroitfloden är en viktig förbindelse i Stora sjöarnas system. Détroit betyder sund på franska och det var en fransk officer med amerikanskt bilnamn som grundade staden. Antoine de la Mothe Cadillac.
Att gå det nya promenadstråket utmed floden från Joe Louis efter en match och se neon spegla sig i vattnet från kanadensiska sidan är en vacker upplevelse. Det här är inga vackra siffror: Centrala Detroit har 900 000 invånare, i juli var arbetslösheten 28,9 procent, tre gånger så högt som riksgenomsnittet. Storstadsregionen har 4,4 miljoner invånare och där har arbetslösheten stigit från 9,3 till 17,7 procent på ett år, ingen annanstans i USA har ökningen varit så stor.
Under dagarna jag är i staden skriver Detroit Free Press att delstaten Michigan har en arbetslöshet på 15,2 procent. Ingen stat är i närheten av det. Den här gången är inte Detroits kris del av en konjunkturcykel, det är hela samhällsstrukturen som är ändrad.
Nog för att många amerikanska städer ofta är öde i centrum, men delar av Detroit är rena spökstaden. Jag hade glömt hur stan kan vara när jag går ut för att äta frukost. Jag märker att något fattas på gatorna. Människor.
Stan levde länge på den gamla sortens industri och har inte klarat att få hit den nya. Nu hoppas Detroit på underhållningsindrustrin igen. Musiken har alltid varit stark här, sportstad är man redan. Casinostad försöker man bli och med skattelättnader för filmbolag vill stan konkurrera med Hollywood.
En lokal krönikör har skrivit att krisen drabbat stan lika hårt som New Orleans efter Katrina. Själv får jag flashbacks av hur vissa gator på Manhattan var ett par månader efter 11 september. Igenbommade affärer. Tomma kontor. Rivningskåkar. Men precis som där och då finns här och nu en slående och stark känsla för stan. Invånarna tänker inte ge sig. De som stannar tänker slåss för att klara det här och de berättar för alla som har vägarna förbi hur mycket de älskar sin stad.
Till hjälp har de Mike Illitch. Red Wings ägare har satsat pengar i centrum, bland annat genom att flytta huvudkontoret för sina olika företag dit. Illitch äger också Tigers. Basebollaget går bra i år men en solig torsdagseftermiddag ser jag laget vara värdelöst mot Kansas City. När Miguel Cabrera får på en bra träff är det hemmalagets enda homerun.
Homerunfontänen sprutar. Under fontänen står: ”Detroit Tigers stöttar våra biltillverkare.”
Inte tvärtom.
GM har i många år betalat stora summor för att ha sitt namn vid fontänen men när konkursen hotade var företaget tvingat att hoppa av. Illitch kunde ha dragit in närmare fem miljoner kronor om året för att släppa platsen till utomstående företag. Han valde en annan väg. GM och Ford och Chrysler fick alla ha sina namn där. Gratis.
Nu är den välmående idrottsklubben en sorts sponsor till de krisdrabbade bilföretagen. Så är läget i stan där det också skänks bort biljetter till familjer som drabbats av arbetslösheten när Red Wings spelar första försäsongsmatchen. Och jag tänker på det Håkan Andersson sade innan vi lade på:
– Pizzafirmor går bra i dåliga tider, men Red Wings ska vara självförsörjande. Internt är alla medvetna om att det här kommer att bli den tuffaste säsongen man kan minnas.
– Det finns ett uttryck: ”It takes a village to raise a child.” Vi går igenom det här tillsammans. Det finns så många oslipade diamanter i den här stan. Vi har förlitat oss så hårt på bilindustrin. Nu måste vi göra uppoffringar.
Russell Williams kommer gående på 8 mile, vägen som blev världsberömd genom filmen med Eminem (ja, han är också från stan). Russell jobbar som telefonförsäljare, det är han som säger att vissa delar av Detroit håller på att bli som Beirut. Jag har läst att det bor 80 procent svarta i Detroit...
– 90, avbryter Russell som är en av dem.
Men varför är det nästan inga svarta på hockeymatcherna?
– Ärligt talat, jag vet inte. Jag har alltid älskat ishockey. Jag har ställt in dejter för att kolla på Red Wings.
Inför kommande säsong är han orolig. Spelare som tillsammans gjorde 88 mål förra säsongen har försvunnit, spelare som gjorde 40 har kommit.
– Vi har tappat målskyttar som Samuelsson, men fått en sån som Bertuzzi. Vad skulle vi ta tillbaka honom för?
– Hockeylaget betyder mycket för Detroit. Det visar hur mycket känslor vi har för den här stan. Det för folk samman i de här tuffa tiderna.
När jag testar teorin på backen Brian Rafalski är han inte lika säker. Han är uppväxt i Detroit och säger:
– Jag vet inte om laget betyder mer nu, ingen har sagt det till mig. Folk i Detroit har alltid förväntat sig mycket av Red Wings.
Tredje träningsmatchen för säsongen: Johan Franzén snurrar och snurrar i anfallszon för att hitta öppning för en kvittering. Slutsekunder. Det gäller inget. Ändå är publiken vild och galen. Skottet kommer inte, Buffalo vinner, men det är ändå glatt humör på folk som går hem. Det finns inget av Madison Square Gardens sarkasm och cynism som fått spelare att fly från New York Rangers. ”Frasses” snurrande visar hur det ser ut när Detroits spelidé går till överdrift.
– Vi spelar europeiskt, med mycket puckinnehav, säger general manager Ken Holland. Larionov sade en gång: ”Om man har pucken, varför ska man kasta iväg den och sedan jaga efter den?”
Andra tydliga saker som utmärker laget: Hårt arbete. När spelarna går den grå heltäckningsmattan till rinken är det sista de ser i omklädningsrummet den förre tränaren Dave Lewis ord: To whom much is given much is expected. (Av den som får mycket
förväntas mycket.)
– När man drar på sig den här tröjan så har spelare kommit före dig och satt standarden. Du förväntas leva upp till den standarden, säger Ken Holland. Den starka vinnarkänslan. Den sprids från ägaren Illitch och nedåt. Alla jag pratar med säger att han gör allt för att vinna, han snålar aldrig för att få viljan uppfylld. ”Gör det laget bättre?” brukar han fråga när det kommer önskemål om investeringar. Han var en av de första ägarna som köpte ett eget flygplan till sitt lag.
– Vi har en vinnande känsla i laget. Vi ser oss som ett bra lag som ska vara i toppen, säger Nicklas Lidström. Min vilja att vinna har bara ökat med åren. Har man vunnit vill man vara med och få uppleva den känslan igen.
Det är bara han och jag i omklädningsrummet nu. Men han har lätt att minnas hur det är här när titlarna just har vunnits. Familjer, vänner, spelare, ledare, journalister, skratt, skrik, champagnesprut. Det är packat av folk och känslor.Ödmjukheten. Trots allt det här rummet har fått uppleva har stämningen aldrig ändrats när vardagen varit tillbaka.
Jonathan Ericsson står efter förlusten mot Buffalo och lutar sig mot en vägg. Över honom är elva papperskopior av Stanley Cup-pokalen uppsatta.
– När jag kom hit blev jag väldigt varmt välkomnad. Jag tänkte ”Ja, ja, de är väl bara schyssta för att jag är ny”. Men det är verkligen vänlig stämning här. Kolla på stjärnorna. Lidström, Zetterberg, Pavel (Datsyuk). Det är väldigt ödmjuka killar. Det är inte läge för unga spelare att komma och sätta sig över dem.
Dan före har Niklas Kronwall givit sin förklaring till varför klubben varit bra så länge.
– Det är rätt gubbe på rätt plats här. Hela vägen från ägaren ner till han som kör bussen. Alla spelare som kommer hit säger att det är den bästa klubb de spelat i.
NHL:s löneregler gör att konkurrensen i ligan ökat. Ken Holland är ändå optimist inför framtiden. Scoutverksamheten och klubbens rykte är värt mycket.
– Hockeyspelare är proffs och proffs vill vinna. Här vet de att de har stor chans att vinna. Och spelarna är underhållare, här får de spela inför utsålda hus.
Tillbaka på Miller’s Bar. Steve är inne på samma sak. Stans hockeylag har gjort så mycket rätt. Men landets ledare i allmänhet och stans bilchefer i synnerhet har gjort så mycket fel.
– Man brukar säga Fat Happy. Det är vad USA varit. Fat Happy.
– Alla skulle bara ha, ha, ha. Köpa, köpa, köpa. Det blir aldrig som förr igen, säger hans blivande fru. Förr brukade folk komma hit upp för att jobba. Min mormor flyttade hit för att skapa sig en framtid, min farfar var indian och han kom hit med sin stam. Nu ser de hur flyttströmmen rinner bort från staden.
– Titta på det här huset, säger Nicole och håller fram en utprintad annons. Det kostar 75 000 dollar nu, 175 000 för ett år sedan. Jag tror att vi ska köpa det. Mitt ex och jag hade lånat mycket till ett hus, sedan fick han lägga ner sitt företag. Jag ville att vi skulle sälja huset, men han var för stolt. Nu sitter han kvar i huset, jag vet inte hur han ska betala det.
– Industriernas högtid är borta sedan länge i det här landet, säger Steve. Jag har jobbat på Chrysler i 15 år. Jag kommer att dö på Chrysler. Jag tror att vi kommer att ta oss genom och ut ur det här trots allt, även den här gången. Vi är motorstaden.
Nicklas Lidström vill också tro på en framtid för stadens bilföretag. Med mindre och mer miljömedvetna bilar borde det kunna gå, säger han. Men kommer jobben verkligen att öka? Skogen av till salu-skyltar Lidström ser när han åker in från Northville till jobbet på Joe Louis Arena, kommer den att tunnas ut? Ingen vet. Damen som kliver in i hotellets hiss på 49:e våningen vet inte heller, men hennes tro är stark.
Det är en kristallklar morgon i Detroit och på tv-n har ett stelt vädersmajl uppmanat föräldrarna att sätta på barnen jackor. Damen frågar hur det är med mig. Bra, tack. Och du?
Hon ler trött och där kunde det ha slutat men nu är vi i Amerika och därför fortsätter hon.
– En del morgnar är inte så roliga. Men jag är kristen, jag tror på Gud. Jag är säker på att om jag lyssnar på honom och följer hans ord så kommer han att ta mig genom den här dagen också. Det är min övertygelse.