Det här var en fantastisk förfest. En OS-final. I Kanada. Mot Ryssland. My God, vilken urladdning det kan bli i hockeyns nya kalla, krig.
Inte för att det var något fel på bronsmatchen Sverige–USA.
Men ändå. Finalen Ryssland–Kanada. Var det samma sport?
Inte samma hockeyexplosion som finalen förra året men inte långt ifrån. Jag trodde inte att det var möjligt att få till sån här intensitet i stor rink. Det var fullt blås framåt och full koncentration bakåt, det var två lag som bevisade att det går att kombinera och det var en bragd av Bykov att se så ärrad och sträng ut.
Till slut var Ryssland mästare igen, Kovaltjuk är fortfarande kung, helst hade jag velat att det aldrig skulle ta slut.
För det var inte bättre förr.
Då, när en annan var ung, kunde Kanada inte hota Sovjet i VM. Tjeckoslovakien snodde ryssarnas (det var nästan bara ryssar i Sovjets lag) guld någon gång och Sverige småkittlades ibland. Men mest var VM Sovjets propagandaspel. Det bjöds på mycket socialistiskt hockeygodis, men lite dramatik.
Det hade vi i Canada Cup.
Det var Rocky-filmer i verkligheten.
Idrott och politik hörde ihop mer än någonsin och det var öst mot väst, de onda mot de goda. Det var i alla fall så det sas och det var så lätt att smittas, svälja västs propaganda och jubla med när Hegerfors skrek ut Darryl Sittlers namn när Kanada vunnit finalen 1976.
Men för varje turnering blev allt mygel gudfader Eaglesons höll på med mer svårsmält och allt riggande för att hjälpa Kanada gjorde att jag fick dämpa kräkreflexerna för att kunna njuta av magin Gretzky och Lemiuex skapade ihop.
Den ryska björnen kanske aldrig somnade men den var kuvad. Överkörd efter murens fall.
Nu har den samlat ihop sig och biter ifrån.
Attackerna mot Georgien och helgens militärskryt var tydliga, otäcka och oroande markeringar mot väst. Hit men inte längre.
Även på idrottsarenan är stormakten tillbaka men nu är det inte bara politik som bygger framgångarna. Det är pengar och politik. I hockeyrinkarna hjälper patriotism och kollektivism till. Diviga dollarmiljonärer som kommer hem och sänker Ryssland syns inte längre.
Så länge pengarna räcker till att hålla klassen uppe på KHL kommer Ryssland att vara en av VM:s stora dominanter. Och så länge det sker kommer Kanada med starka lag för att hindra ryssarna från att köra solo och hockey-VM kommer att bli svårare och svårare att vinna.
Det roliga?
VM blir bättre och bättre substitut i väntan på att stjärnturneringarna bestämmer vilket land som verkligen styr hockeyvärlden. En sån här finalmatch om året och jag är nöjd.
Det trista?
Det går ut över Sverige.
Det är lika bra att vänja sig vid VM där bronsmatcher blir något att sikta mot, inte fnysa åt, för Sverige.
Årets brons var vad man kunde kräva. Sverige hade varken spel eller spelare för att kunna slåss om guldet.
Det har pratats mycket om Kenny Jönsson och efter bronsmatchen kommer det talas om att Stefan höll bronsdrömmen vid Liv men för mig var Mattias Weinhandl roligaste svensken i VM. Han var lagets stora energikälla, han drog med sig resten i offensiven.
Förr kom alltid Tre Kronors viktiga hjältar hem från en säsong långt bort i väst. I år kom han från öst. Så ser det ut i nya hockeyvärlden.