Om några dagar startar jakten på en annan mästartitel.
Linköping räknas som en av de hetaste kandidaterna till att bli svenska mästare 2010.
Vissa reagerar negativt på höga förväntningar. Tony är tvärtom.
– Varför skulle jag inte tycka om att vi är en av favoriterna? Jag spelar i Linköping för att jag tror att vi har chansen att ta SM-guld, säger han bestämt.
– Av LHC:s ledning får vi alltid ett bra lag på pappret. Sedan är det upp till oss spelare och till tränarna att få ihop det. Det är klart att vi inser att det kommer att bli tufft, men målsättningen måste vara hög.
Att utse Tony Mårtensson till Linköpings mest värdefulle spelare är både enkelt och svårt. Konkurrensen om titeln i laget är stor.
Linköping har värvat målvakten Fredrik Norrena som vid flera tillfällen kommer att vara matchvinnare för sitt lag. Laget har också fått tillbaka landslagsbacken Magnus Johansson samt värvat NHL-backen Niclas Hävelid.
Alla tre skulle förtjäna titeln som lagets mest värdefulle spelare, om det inte hade varit för att Tony Mårtensson fanns i samma lag.
Tony är spelgeniet som ser passningsvägar där ingen annan ens bryr sig om att leta. Han gör sina medspelare bättre och efter fyra säsonger i klubben har han också ett stort klubbhjärta.
Nu är han dessutom en vinnare.
Det paketet gör honom närmast komplett, och en värdig bärare av titeln ”Lagets mest värdefulle spelare”.
Hösten har kommit till Linköping, men solen har tillfälligt vunnit kampen mot de mörka molnen. Några solstrålar letar sig in genom restaurangens fönster där vi äter lunch.
Tony tar en rejäl portion pasta och ett glas äppeldricka.
Medan vi äter pratar vi om Tonys höga krav på sig själv.
Få spelare kan lika brutalt som Tony såga sin egen insats efter en match.
– Har jag varit dålig är det lika bra att erkänna det. Jag tycker inte att det är något att hymla om. Det blir bara löjligt om jag i intervjuer efteråt försöker låtsas som något annat.
Höga krav är en nödvändighet för att lyckas som elitidrottare, men man måste också ge sig tid att njuta av stunderna när spelet stämmer.
Tony säger sig ha blivit bättre på det sistnämnda.
– Det finns ingen bättre känsla än när allt flyter på. Det är den känslan som gör att man håller på med det här.
Han säger också att med åren har det blivit enklare att tackla de svackor som alla hockeyspelare drabbas av under en säsong.
– I dag vet jag att det inte är någon katastrof. Fortsätter jag bara att jobba släpper det. Svårare är det inte, säger Tony.
När man lyssnar på Tonys resonemang är det enkelt att förledas att tro att han ofta hamnar i svackor. Så är det naturligtvis inte. Tony är en av elitseriens bästa spelare, och en av få som har en liten chans att komma med i nästa års OS-lag.
Nio av tio gånger när han sågar sin egen insats har han gjort en godkänd match.
Men godkänt är inte tillräckligt.
Inte när man som Tony Mårtensson strävar efter att vinna SM-guld.
För drygt ett år sedan tog Tony flyget till Ryssland.
– I början var det en grymt stor omställning. Ryssland är ett land med otroliga kontraster. Men när jag nu ser tillbaka på det var det kanske det roligaste äventyr som jag har varit med om, berättar Tony.
– Klart att jag då och då drabbades av hemlängtan, men det gjorde jag även när jag var i Nordamerika. Ryssarna gjorde allt de kunde för att vi skulle trivas och att sitta och gnälla är inte min stil. Jag var glad över att jag fick få åka dit och sedan är lönerna där helt sjuka. Det är inget att sticka under stol med, fortsätter han.
Det var inte bara socialt som tiden i Ryssland var en omställning. Redan på försäsongen gjorde Ak Bars Kazans tränare klart att han ville att Tony Mårtensson skulle ta ett stort defensivt ansvar i sin kedja. En roll som Tony inte var van vid.
– Det är inte en roll jag skulle vilja ha i elitserien. Jag tycker att det är roligare att spela offensivt och att vara med och styra powerplay, men samtidigt är jag glad över att jag fick pröva på något nytt. Det utvecklade mig som spelare.
Ak Bars Kazan vann mästerskapsfinalen och klubben ville ha kvar Tony. Utlåningen från LHC gällde dock bara för säsongen 2008-09 och LHC gjorde tidigt klart att de ville ha tillbaka sin stjärnforward.
– LHC hade varit schyssta och lånat ut mig. När de ville ha hem mig var det en självklarhet för mig att acceptera det, säger Tony bestämt men tillägger att det säkert blir en ny sejour i Ryssland om några år.
Som tonåring flyttades Tony upp i Arlandas A-lag. Då kom han i kontakt med det som skulle bli hans stora passion i livet.
Be Tony prata om trav och ögonen lyser av total lycka.
– I laget fanns en kille som heter Henrik Larsson som är travtränare. Vi började hänga mycket ute på hans gård i Erikssund. Jag fick pröva på att köra och efter det var jag fast. Att sitta bakom ett sådant stort djur i den höga farten är häftigt. Det är en känsla som inte liknar något annat, berättar Tony som var 16 år när han köpte sin första häst.
I samband med vårens hockey-VM i Schweiz köpte han den senaste.
Tony Mårtensson och de tre hockeyspelarna Kristian Huselius, Magnus Johansson och Per-Johan Axelsson är numera stolta ägare till Quarcio du Chene som tränas av Björn Goop.
– Det ska vara en riktigt bra häst, men det tror man alltid, säger Tony med ett skratt.
Så ofta han kan är Tony på plats när hans häst tävlar, även om han medger att det är nervöst.
– Inför stora lopp kan jag vara nervös flera dagar i förväg. Det går inte att jämföra med när jag själv ska spela en match. Då kan jag påverka det som händer.
Kärleken till travet är dock inte okomplicerad. Tony är allergisk mot hästar.
Det gör en framtida karriär som travtränare omöjlig.
En framtida karriär som hockeytränare är däremot en möjlighet, även om Tony är skeptisk.
– Jag vet inte om jag har tillräcklig pondus för att bli tränare, säger han.
Vi har lämnat restaurangen och står och blickar ut över Stångån som rinner genom Linköping. Några skolelever går förbi. En av dem räcker fram ett block och ber Tony skriva en autograf.
Tony Mårtensson är hemma igen.
Med sig har han drömmar om guld.