Bara Montreal Canadiens med sina 24 Stanley Cup-vinster är mer segerrikt. Toronto har vunnit 13 gånger. Men storhetstiden var dels 1940-talet med fem titlar och dels 60-talet då laget vann fyra gånger. Senast Stanley Cup-bucklan lyftes av en kapten i Maple Leafs var 1967 – för 45 år sedan .
För svenska hockeyfans blev Toronto tidigt ett favoritlag då Börje Salming och Inge Hammarström blev de två första spelare som åkte över till NHL året efter pionjären Thommie Bergman, som startade den egentliga NHL-utvandringen när han gick till Detroit 1972.
Börje Salming och Mats Sundin har för alltid fått en stor plats i svenska fans hockeyhjärtan, men hyllningarna i Toronto visar också att de är minst lika stora därborta.
Förutom hyllningarna av Mats i natt minns vi publikens stående ovation till Salming vid presentationen inför Canada Cup-premiären mot USA i Toronto 1976.
Deras popularitet gör också att det är få spelare man unnat en Stanley Cup-seger så mycket som de här två.
Frågan är varför en så anrik klubb som Toronto Maple Leafs aldrig lyckats förse Salming och Sundin med var sin Stanley Cup-ring?
– Ja, det undrar vi här också, svarar Patrick Ho, redaktör på tidningen Toronto Star och får hjälp av hockeyreportern Kevin McGran att hitta en förklaring.
– En sak Torontos ledning fått mycket kritik för är hur de använt sig av draften. Att sälja unga spelare man fått genom draften och byta bort draftval har blivit ett varumärke för general managers i Toronto, säger McGran.
Draften är ett speciellt system som används i nordamerikansk proffsidrott för att jämna ut skillnaderna mellan lagen.
Den avgörs varje sommar och där får lagen drafta, eller tinga, nya spelare efter en speciell turordning. Den avgörs av föregående säsongs placering för slutspelslagen. Stanley Cup-segrare får välja sist, tvåan näst sist och så vidare.
Det handlar om nordamerikanska spelare mellan 18 och 20 år, samt alla utländska spelare som inte tingats tidigare.
Valet sker i sju rundor där alla lag har var sitt val från början. Men draftvalen kan också användas i bytesaffärer mellan klubbarna.
Rätt använt borde systemet ge alla lag en chans att på sikt bygga starka lag.
Pittsburgh och Chicago är exempel på det de senare åren och just nu väntar alla på Edmontons eventuella framgång då man systematiskt byggt laget kring tidiga draftval.
Torontos drafthistoria är under de år Börje Salming och Mats Sundin blev stora idoler i stan inte speciellt lyckosam. Draften ingick inte i strategin för att bygga ett starkt lag. Inställningen hos ledningen i laget i hockeystan har ofta varit kaxig. Att laget varit tillräckligt bra för att vinna Stanley Cup utan att plocka unga talanger.
Egentligen blev det bara fullträff vid ett enda tillfälle. 1985 då laget fick välja först.
Toronto valde en forward från Kelvington i Saskatchewan vid namn Wendel Clark. Han blev en av Torontos mest populära spelare genom tiderna. Så populär att han 2008 fick sitt tröjnummer 17 upphissat i taket.
Efter 687 matcher, under tre olika sejourer i Maple Leafs, producerade Clark 507 poäng. Under en period var han också lagkapten.
Mats Sundin draftades aldrig av Toronto. I stället var det Quebec Nordiques som 1989 valde stockholmaren som den förste av alla. Att Sundin hamnade i Toronto berodde på en bytesaffär, där just Wendel Clark, byttes bort.
Något som fansen till en början var skeptiska emot.
Några år senare byttes Clark tillbaks till Toronto i utbyte mot bland annat Kenny Jönsson. Men också ett förstaval i draften där Islanders valde Roberto Luongo, målvakten som stod då Kanada vann OS-guldet i Vancouver 2010.
1989, då alltså Sundin valdes först av alla som hittills ende svensk, hade Toronto tredjevalet. Det föll då på en forward vid namn Scott Thornton. Han hann vinna junior-VM innan han spelade en säsong i Toronto. Därefter tog hans karriär fart i andra klubbar och han har i dag spelat över 1.000 NHL-matcher. Thornton tog också Södertälje till SM-semifinal lockoutåret 2005.
Raden av spelare som valts tidigt av Toronto, men vars karriärer skjutit fart först då de lämnat laget, är lång. Thornton är en. Lanny McDonald, Randy Carlyle, Vincent Damphousse och Kenny Jönsson är exempel på andra.
Vid två tillfällen har Toronto valt svenskar först. 1993 togs Kenny Jönsson som tolva i draften. Skåningen spelade 39 plus 50 matcher innan han försvann till New York Islanders där han spelade drygt åtta framgångsrika säsonger och blev lagkapten.
Ironiskt nog hissades hans nummer också upp i taket ute på Long Island i går, samma dag Sundin fick se sitt fara upp i Air Canada Centre.
– Va, är det sant, säger Patrick Ho på Toronto Star om hyllningen av Kenny, vilket visar att backen som vann både VM och OS inte satte något bestående intryck i hockeymetropolen Toronto.
Alexander Steen är den andre svensken Toronto valt först, som 24:a 2002. Han hade ett par stabila säsonger i klubben, men lyftet kom inte förrän han flyttade vidare till S:t Louis.
De senaste åren har Toronto fortsatt byta bort sina tidiga draftval mot spelare för att förstärka laget inför sista slutspelsstriden. Kevin McGran berättar om ett sådant draftval, som hade kunnat bli ett lyft för Toronto.
– 1991 hade Toronto tredjevalet. Det bytte man bort till New Jersey mot en ordinär back (Tom Kurvers). Sedan valde New Jersey Scott Niedermayer som blev en av de få som vunnit Stanley Cup (fyra gånger), VM (en gång) och OS (två).
Samma år valdes Eric Lindros som etta. Teoretiskt skulle Toronto, om man haft kvar sitt ursprungliga draftval, kunnat välja Lindros, som kommer från London, en stad strax söder om Toronto.
Lindros är en av de största talangerna genom tiderna i kanadensisk hockey. Han vann Canada Cup och OS-guld och valdes 1995 till NHL:s bäste spelare.
Det är lätt att inse att ett Maple Leafs byggt kring Lindros hade kunnat få en annan historia på 1990-talet. Inte förrän sin näst sista säsong 2005-06 spelade Lindros 33 matcher i sitt drömlag Toronto. Men då var Lindros en spelare märkt av flera hjärnskakningar och bara en skugga av sitt forna jag.
Att draften inte användes på ett aktivt sätt i Toronto handlar givetvis om en strategi som ledningen dragit upp. General managern Cliff Fletcher pratade ofta i nedlåtande termer om draften.
Kevin McGran berättar om en av ägarna Harold Ballard, som satte sitt outplånliga avtryck på klubben då Börje Salming kom dit.
– Han kan ha varit den värste ägaren som funnits inom professionell sport, betygsätter McGran.
Laget hade i början på 1970-talet stjärnor som Dave Keon, Norm Ullman och Paul Henderson. Den senare avgjorde för Kanada i det historiska mötet mot Sovjet 1972.
Vid den tiden dök piratligan WHA upp och drev upp lönerna. Något Ballard inte ville veta av. I stället för att bjuda emot och behålla stjärnorna lät han den här trion försvinna.
Inge Hammarström, som spelade med Salming drygt fyra säsonger, berättar om det lyft laget fick när han och Börje kom till laget. Då fanns redan stjärnor som Darryl Sittler och Mike Palmateer i laget.
– Det var vi två, samt tre draftval – Lanny McDonald, Ian Turnball och Bob Neely – som kom in som nya. Det fick fart på laget och vi gick till slutspel flera år i rad och var varje år bland de fyra fem bästa i ligan, men stötte alltid på Philadelphia i slutspelet. De hade ju Björnligan på den tiden.
Philadelphias ”Björnliga” var ett lag med extremt tuffa spelare som spelade en stenhård, närmast brutal, hockey. Laget vann två Stanley Cup 1974 och 1975.
– Då fick vår ägare (Ballard) för sig att vi skulle vinna på samma sätt. Han gjorde sig av med de bästa spelarna. Jag fick åka till St. Louis. Den ende som blev kvar var i princip Börje.
Men, menar Inge, vad Ballard missade var att Philadelphia också hade bra spelare, typ Bobby Clarke, Rick MacLeish och Bill Barber. Till slut hade Toronto inga bra spelare alls utan bara tuffingar och laget rasade i rankningen.
– Och laget har väl inte hämtat sig än, fortsätter Inge och drar slutsatsen:
– Så blir det när ägaren lägger sig i för mycket.
Ballards ägande gjorde 1980-talet till det sämsta i klubbens historia. Han ville inte satsa pengar på, och hela organisation eftersattes. Scoutningen blev sämre, vilket ledde till dåliga val i draften.
Börje Salming själv brydde sig inte så mycket om hur laget sköttes under åren i Toronto.
– Nej, jag spelade bara. Sen hoppades man ju att ledningen gjorde det bästa för klubben. Vi hade bra lag där på 70-talet när jag kom dit, men sen kom en general manager, George ”Punch” Imlach, in och han förstörde laget. Tyckte han inte det stämde med en spelare trejdades han bort direkt. I stället plockade han till sig spelare han haft tidigare i andra lag, berättar Börje, som spelade semifinal 1978, då Montreal slog ut Toronto i fyra raka.
Mats Sundin fick dra ett jättelass själv när han var i klubben 1994 till 2008 även om klubben fick ett stabilare ägande efter Ballards död. Bolaget MLSE tog över och lyckades få Doug Gilmour, Grant Fuhr, Alexander Mogilny och Dave Andreychuk till klubben.
Men återigen gjorde Torontos svarta draftningtradition att Sundin inte fick tillräckligt bra spelare att spela ihop med. Han hade svenskarna Mikael Renberg och Jonas Höglund som kedjekompisar några säsonger. Kedjan fick namnet ”Meatball-line”, på svenska köttbullekedjan.
Men laget i övrigt var inte tillräckligt starkt för att nå hela vägen. Det närmaste Sundin kom var två semifinaler 1999 och 2002. En prestation i sig.
Under Sundins tid i laget menar McGran att förklaringen till de uteblivna framgångarna kan hittas hos ägarna och deras ovilja att satsa.
– Det verkade vara mer viktigt att ha ett lag så pass bra att man tog sig till slutspel, men inte med spets för att utmana om Stanley Cup. Man använde draftvalen till att byta till sig förstärkningar för att klara sig till slutspel, där man ofta åkte ut snabbt.
Men pengarna man drog in på slutspelsmatcherna verkade vara det viktiga.
En stor förklaring till detta är att 79,5 procent av MLSE ägs av en pensionsfond för lärare i Ontario. En ägare som har större intresse av ett säkert inflöde av pengar utan att ta risker för att satsa på en sportslig storvinst.
MLSE äger fortfarande laget.
Inge Hammarström är numera scout för Vancouver och han menar det är en helt annan attityd till draften numera. I alla fall i andra klubbar.
– Draften har ökat ännu mer i betydelse sedan lönetaket infördes. I dag bygger de flesta klubbarna sina lagbyggen på draftval. Det är där man får in unga talanger som inte kostar så mycket.
Thommie Bergman är numera scout för Toronto och han menar att inställningen till draften inte ändrats. Han har i stället en annan förklaring till varför draftvalen genom åren haft så svårt att lyckas i Toronto.
– Tålamodet är litet och pressen ofantligt stor i Toronto. Där får man aldrig vara dålig. Publiken ställer oerhört hårda krav varje kväll. Tre stora tidningar har tre-fyra artiklar om dagen och radiostationer sänder 24 timmar om dygnet.
Thommie pekar i stället på lyckade byten under säsongen de senaste åren, trots att man bytt bort andravalet 2010 och niondevalet 2011 till Stanley Cup-mästarna Boston.
– Men vi fick Phil Kessler i stället, säger Thommie om målskytten, som den här säsongen gjort 30 mål och spelat fram till lika många.
Kessler är fyra i poängligan platsen före lagkamraten Joffrey Lupul. Den senare kom från Anaheim för ett år sedan i utbyte mot Francois Beauchemin.
Trots 17 säsonger i NHL fick aldrig Börja Salming vinna Stanley Cup, men han är inte bitter.
– Nej, egentligen inte. Visst hade det varit grymt att få vara med och hålla Stanley Cup-bucklan, men så här i efterhand tycker jag att jag fått så mycket ändå. Jag har hyllats i Toronto och valts in i deras Hall of Fame, säger Börje, som i torsdags valdes in i svenska Hall of Fame, som den tredje spelaren genom tiderna.