– Jag tycker att tonen mellan domarna och spelarna har förändrats till det sämre. Den har blivit mer arrogant. Det är sådana saker som vi måste börja prata om.
Per är stolt över att kallas en fysisk spelare, men innerligt trött på att utmålas som en buse.
Att han kan mycket mer än att ropa tjockis efter Tommy Salo (SM-slutspelet 2006) visade Per under sin förra sejour i HV 71.
Då lyckades han kombinera sitt fysiska spel med kreativitet. Det tog honom till VM i Kanada våren 2008 och till ett NHL-kontrakt med Colorado.
Den här säsongen är Per tillbaka i elitserien, medveten om att domarna kommer att hålla ett extra öga på honom.
– Ibland får man en känsla av att vissa domare tycker att deras viktigaste uppgift är att hålla koll på spelare som mig, Emil Kåberg i Färjestad, Andreas Jämtin i Linköping och några till. Bara de har koll på oss får de andra göra vad de vill, säger Ledin.
Något som motspelarna är snabba att utnyttja.
– Visst händer det att jag känner mig dömd på förhand. Att domarna tycker att jag får skylla mig själv när en spelare gör något mot mig.
Per Ledin sitter tillbakalutad på restaurang Fjällstugans fullsatta uteservering. Han blickar ut över Jönköping. Det märks att han försöker väga sina ord på guldvåg när han talar om sin relation med domarna.
– Jag vill inte att det ska låta som om det är jag mot dem. Då kommer inte diskussionen att leda någonstans, säger Per.
– Det jag efterlyser är en dialog som både vi spelare och domarna kan få ut något av. Det skulle i slutändan också ge publiken en bättre produkt, tillägger han innan han går för att hämta en kopp kaffe med mjölk i.
Att träffa Per Ledin är att möta en man med olika ansikten.
Det är det som gör honom fascinerande, och omöjlig att placera i ett förutbestämt fack.
På isen jobbar Per stenhårt i varje byte, och ger på det sättet också energi till sin lagkompisar. Ordet bekväm tycker han är ett av de fulaste ord som finns.
– Konkurrens är det som driver ett lag framåt. Det gör att jag som spelare vet att det aldrig går att slå av på takten. Jag måste varje dag bevisa att jag förtjänar min plats, säger Per.
– När jag började spela hockey var jag alltid yngst. Jag tror att det härdade mig på ett bra sätt. Redan från start lärde jag mig att det inte finns några genvägar.
Per är också killen som innerligt hatar att förlora.
– Sedan jag var liten har jag velat vinna i allt, och jag menar verkligen i allt. När jag var yngre kunde till och med skolmatsalen vara en tävlingsplats. Den som fick mat först vann.
Privat är Per gift med Petra och en stolt trebarnspappa. Det första han gör när vi möts är att ta fram mobiltelefonen och visa en bild på sjuåriga dottern Filippa.
– Titta vad fin hon var på första skoldagen, säger han.
Men Per är också en pappa som sätter regler.
– Vi försöker ge dem en gammaldags hederlig uppfostran. Att de aldrig får vara dumma mot någon som är yngre än dem och sådana där saker, säger han.
Ytterligare en sida av Per är att han aldrig har druckit en droppe alkohol.
– Jag har aldrig känt något behov av att testa. När jag var 16 år flyttade jag till Vännäs, en håla utanför Umeå. Där var det dunken fram varje helg, men det lockade aldrig mig.
Däremot älskar jag att gå ut med grabbarna. Jag förstår inte den där uppdelningen med att antingen går man ut och festar eller sitter man hemma, berättar Per.
– Min far är också absolutist. När man är yngre ser man upp till sina föräldrar så det är klart att det har påverkat mig. Visst var det en del tjat från kompisar när jag var yngre, men jag brydde mig aldrig om det. De fick säga vad de ville.
Efter succén i VM våren 2008 skrev Per som 29-åring på ett ettårskontrakt med Colorado. En barndomsdröm gick i uppfyllelse, men dröm och verklighet är inte alltid samma sak.
Per tyckte att han hade gjort bra ifrån sig på träningslägret, och efter fyra veckor isär hade Petra och barnen kommit till Denver. Per kände sig nöjd med livet och längtade efter att få spela sitt livs första NHL-match.
Två dagar före säsongspremiären kom kallduschen. Per blev kallad till ett möte med lagets general manager och tränare. Det skulle inte bli någon NHL-debut i premiärmatchen. I stället skickades Per till farmarlaget Lake Erie Monsters i Cleveland.
– Det jobbigaste var att åka hem och berätta det för Petra. Vi hade bara hunnit ha två dagar i lugn och harmoni, berättar Per.
Tiden i farmarligan blev längre än han hade hoppats. En bruten fot, som Per spelade med i tre matcher, tvingade honom till en lång konvalescens.
Först i slutet på säsongen fick han komma tillbaka till Colorado. I april var det dags för den efterlängtade NHL-debuten. Det blev ytterligare två matcher innan säsongen var slut.
Kan du med facit i hand ångra att du åkte över?
– Nej, absolut inte. Jag ser det inte som ett misslyckat år. Jag blev prövad, men lärde mig också massor. Och ingen kan ta ifrån mig att jag har spelat i NHL, säger han.
Per sitter i gräset och busar med Filippa, Fabian och Felix.
– Petra brukar säga att det är lugnt och skönt tills jag kommer hem, säger Per och lyfter upp Felix som skrattar högt.
Vi har åkt till familjen Ledins hus i ett barnvänligt villaområde i Jönköping. Under året i Nordamerika behöll de villan och när Per i våras skrev på ett sexårskontrakt med HV 71 var det bara att slå på strömmen och flytta in på nytt.
– Det är inget stort och flott hus, men det är vårt hem. Vi trivs här och barnen älskar att bo här. Filippa har två av sina bästa kompisar bara ett hundratal meter bort och både skolan och dagis ligger i närheten. Vi kan inte ha det bättre, säger Per och i det inkluderar han även grannarna i området.
Hur får du livet som trebarnsfar att fungera med livet som hockeyspelare?
– Det går tack vare att jag valde en klok fru, säger Per med ett leende.
Efter en stund säger Per att sett över ett år tror han att han trots allt har mer tid med familjen än de som jobbar åtta till fem från måndag till fredag.
Filippa springer i väg till kompisarna. Senare på kvällen ska hon och pappa på fotbollsträning. Minstingen Felix härmar allt storebror Fabian gör och Per kan inte låta bli att skratta.
En stund av lycka en alldeles vanlig dag i Per Ledins liv.