Men passionen för gymnastiken, den försvann redan tidigare.
– När jag tänker på det efteråt tror jag att jag hade gått in i någon slags depression, säger den i dag 28-åriga ex-gymnasten.
– Inget spelade liksom någon roll. Han kunde stå och skrika på mig, men det gick in här – och ut där.
”Han” är den meriterade och kände gymnastiktränaren Staffan Söderberg, tidigare förbundskapten, numera landslagstränare och sportchef i Stockholm Top Gymnastics.
I en artikel i DN strax före jul kritiserade läkare och experter att barn, så unga som åtta år, i Söderbergs regi tränar upp emot 25–30 timmar i veckan. Den texten fick Marisa da Silva att reagera – men inte på grund av träningsmängden.
I stället handlar det om de psykiska påfrestningarna. Bakom kulisserna.
– Det tog ganska lång tid efter att jag slutat innan jag ens kunde se gymnastik på tv. Det var förknippat med så mycket dåligt, säger hon.
– Jag vet inte om det pågår på samma sätt i dag. Men om det gör det – och de här tjejerna nu tränar nästan 30 timmar i veckan – då tror jag att min berättelse är så otroligt viktig.
Hon tillägger apropå den tidigare DN-artikeln, där Staffan Söderberg säger att ingen far illa av att vara i en gymnastikhall:
– När jag läste det där tänkte jag på allt som jag har upplevt. För... det han säger... det stämmer inte.
– Jag vet många som har farit illa av att vara i den hallen. Inklusive jag själv.
Marisa da Silva började med gymnastik som sexåring i Bålsta utanför Stockholm, men gick fyra år senare över till Staffan Söderbergs grupp i Stockholm Top Gymnastics i Åkeshovshallen.
Anledningen till klubbytet stavades en kritiserad tränare med straff- och belöningsmentalitet, men flytten till Bromma skulle inte förändra situationen.
I stället fortsatte problemen.
Tårar straffades enligt Marisa med offentliga utskällningar.
Tvekan inför en övning kunde resultera i en utkörning.
Och de fula orden ekade i hallen.
– Första tiden gick det hur bra som helst. Jag var den nya, lilla talangen, säger Marisa men berättar att hon sommaren 1996, när hon skulle börja sjuan, för första gången märkte att något var fel.
– Jag kommer ihåg att den här ”idoldyrkan” av Staffan, som han själv hade skapat, började då.
Gruppen av unga talanger skulle åka på ett träningsläger till Barcelona. Och i bussen ner till Spanien nästan tävlar flickorna om att få sitta i en då 30-årig Staffan Söderbergs knä.
– Staffans sätt att träna en grupp har alltid varit att favorisera någon. Det har varit jättejobbigt för oss andra, säger Marisa.
Hur yttrade sig favoritskapet?
– Han umgicks mest med den familjen. Han bodde delvis hos den familjen och han satt och gullade med den tjejen som han hade som favorit. Som en fadersfigur, inte sexuellt på det sättet...
– När hon blev ledsen var det okej. När någon annan blev ledsen var det utskällning.
Väl i Barcelona gick Staffan Söderberg runt och höll ”favoriten” i handen. De äldre flickorna reagerade, och fann den ständiga närkontakten obehaglig. Samtidigt blev stämningen i gruppen spänd.
När Marisa sedan inte vågar köra en övning i favoritgrenen barr händer det som 16 år senare fortfarande är starkt bevarat i minnet.
I gymnastikkläder vita av talk ska tolvåringen ha blivit utslängd från träningshallen.
Barfota.
– Jag minns att jag gick runt där... och folk bara tittade.
– Jag visste inte när jag kunde komma tillbaka, eller vad jag skulle säga när jag kom tillbaka. När jag väl gjorde det, efter jag vet inte hur länge, frågade jag ”är det okej om jag är här igen?”. Då svarade han ”ja, om du hjälper till med maten”.
Minns du om du tyckte att det var rätt av honom att kasta ut dig?
– Jag var så ung då, så jag tror att det mesta handlade om relationen till honom. Att han blivit arg. Det var inget man ville.
Nästa dag var allt som vanligt mellan Marisa da Silva och hennes tränare. Händelsen i Barcelona togs aldrig upp igen, och inte ens Marisas mamma fick någonsin veta vad som hänt.
– Men jag drog allt det här för henne i dag, innan jag gick hit (till intervjun med DN). Och hon... hon var i stort sett bara tyst.
Tillbaka i Sverige fortsatte terrorn i gymnastikhallen. Enligt Marisa blev hon alltsomoftast utsedd till syndabock, eftersom hon många gånger var rättfram och sade vad hon tyckte och tänkte.
– Jag vet inte hur många gånger jag grät i hallen, eller i bilen på vägen hem.
När hennes mamma till sist reagerade med att ringa upp Staffan Söderberg blev allt bara värre.
– Han skällde ut mig efter noter och sa ”det där vill jag aldrig höra igen”. Och det gav effekt. Jag har inte berättat för mamma efter det...
Men varför slutade du inte bara?
– När man är liten och lever i en värld är det den normala världen. Man har inga andra referensramar. Och det var lite av spelet. Det var gymnastik.
– För många var gymnastiken hela ens identitet. Slutar du... då är du ingen längre.
Det var lite som en sekt och det är ju samma där. Varför slutar man inte i en sekt..?
I dag kallar hon det hon upplevde mellan 10 och 17 års ålder för manipulation och psykisk misshandel.
En misshandel som var ständigt närvarande, till dess att den där SM-medaljen hamnade i skogen intill Åkeshovshallen för snart tolv år sedan.
– Jag hade en passion för gymnastik och jag drömmer fortfarande om att jag gör olika övningar.
– Men med allt det där runt omkring… så hade jag hellre inte haft någon SM-medalj. Det var inte värt det.
SM-bronset 2000 var bara en pallplats i raden för Marisa da Silva som även deltog i den svenska VM-truppen 1999. VM var drömmen, men strax därefter inträffar det som leder fram till det kastade bronset.
Och till tomheten.
”Jag ska slänga in dig i spegelväggen så att den går sönder”.
Under ett träningsläger i Frankrike spårar relationen mellan talangen och tränaren fullständigt ur.
Enligt Marisa skriker Staffan Söderberg först på henne. Sedan på allihop. Ingen barrserie går som den ska, och ”favoriten” gråter för att det går dåligt.
Marisa för sina blödande händer.
– Jag såg hur det blödde i händerna, kände smärtan i ryggen. Men jag bara körde vidare. På något sätt blev det bara tomt, säger Marisa som därefter, för första gången, ska ha ställt Staffan Söderberg mot väggen.
Varför var det hon – och inte ”favoriten” – som skulle ”slängas in i en spegelvägg?”.
– Då får jag världens utskällning – och den totala personliga nedtryckningen.
– Han kallar mig snorunge och oförskämd, och säger att jag ska vara glad att någon har orkat träna mig så länge. Vi står och skriker på varandra länge och sen går jag därifrån... Då fanns liksom ingenting kvar.
Hon är medveten om att hon kritiserar en av Sveriges på senare år mest framstående gymnastiktränare. Staffan Söderberg har blivit ett ansikte utåt för gymnastiken och ledde gymnasten Veronica Wagner till OS 2004.
– Alla säger ”han är så himla trevlig”. Men han är en manipulativ ledartyp, säger Marisa.
Enligt 28-åringen kom den psykiska terrorn enbart från tränaren Söderberg. Gymnastikförbundet eller Sveriges olympiska kommitté hade ingen del i händelseutvecklingen. Föräldrar fanns sällan i hallen som kunde höra jargongen, och hon liknar gymnastikgruppen – som vanligtvis tränade fem dagar i veckan, fyra timmar om dagen – vid en egen, instängd värld.
– När jag slutade fortsatte jag att vara vän med några av gymnasterna, men vi pratade väldigt lite om vad som hänt. Det var för jobbigt.
– Men det här är något som vi alla går runt och bär på.
En dåvarande träningskamrat till da Silva bekräftar bilden av en sektliknande kult kring Söderberg.
– Man trodde helt och hållet på allt han hade att säga och man sökte ständigt bekräftelse från honom, säger kamraten, som har valt att vara anonym.
– Jag tillbringade mer tid i hallen än med mina föräldrar. Det blev ett osunt förhållande.
Flera träningskamrater har i efterhand även reagerat på gymnastikgruppens maniska viktfixering. Marisa da Silva säger sig ha kommit lindrigt undan, men för andra gick det inte lika bra.
Efter att ha slutat med gymnastiken vägde träningskompisen 25 kilo – som 19-åring.
– I dag är jag övertygad om att gympan, och Staffans del i det hela, gjorde att jag senare i livet fick ätstörningar, säger kamraten och fortsätter:
– Det var en väldigt känslig ålder, och man fick en väldigt skev kroppsbild och självkänsla.
Enligt Marisa da Silva kunde en viktökning resultera i en offentlig utskällning, en tränare med elever i samma hall lät sina gymnaster bada bastu i dubbla overaller för att gå ner i vikt – och matscheman och ständiga vägningar tillhörde vardagen.
– Det känns inte som att han visste hur det fungerar psykologiskt. Hur man ska tackla en tonårstjej, säger träningskamraten.
– Han kunde ta mig fem meter åt sidan, och ställa fram en våg.
Hur gymnastikträningen ser ut i dag vet inte Marisa da Silva.
Efter att ha hoppat av elitträningen år 2000 kom hon en kort tid tillbaka för att träna en enskild gren, men har därefter haft liten kontakt med gymnastikvärlden.
– Jag har drömt om att gå tillbaka till hallen, och säga att jag vill ha tillbaka mina år.
Tillbaka den där grunden som jag aldrig fick stå på och tillbaka mitt självförtroende, säger hon.
– Men det är klart att man inte har gjort det. Inte när man själv har haft kaos uppe i huvudet.
Hon tillägger:
– Jag känner mig bestulen på min barn- och ungdomstid. Jag fick inte utvecklas som jag skulle, varken fysiskt eller mentalt.
Varför vill hon då berätta i dag? Med namn och bild, och så långt mycket senare?
Marisa da Silva tvekar inte en sekund.
– Jag tror inte att debatten påverkar de som tränar nu. Hade jag läst massa saker om gymnaster som slutat hade jag tänkt att ”det där var på deras tid”.
– Men föräldrarna... de måste ta reda på om deras barn har det som vi hade det när vi var små. För om det är på samma sätt nu, och barnen nu tränar än mer, då kommer de att vara förstörda i 20-årsåldern.