– Men jag var i toppform och jätteivrig att börja springa, tillägger han.
Vi sitter i hans hem utanför den lilla staden Ilkley i Yorkshire. Naturen utanför är storslagen – en milsvid utsikt över norra Englands berg och hedar.
I dag är Brown 49 år. Han är glad, uppmärksam, artig och vänlig – en engelsk gentleman.
Orientering är knappast en sport som man förknippar med engelsmän. Och Brown håller med. När han började var det närmast en okänd sport – men i dag uppskattar han att mellan 15. 000 och 20 .000 britter håller på med det.
Fysikläraren på hans skola hade bildat en orienteringsklubb, men det var till en början inget för James.
– Jag höll på med rugby, cricket och långdistanslöpning. Men min syster – som började för att hon ville träffa killar – övertalade mig att pröva på orientering, eftersom hon visste att jag gillade att springa.
– Så när jag var 15 år började jag med orientering – och upptäckte att jag var bra på det.
Några år senare beslöt han sig för att åka till Norge för att hårdträna under ett halvår.
James Brown hade bestämt sig för att bli riktigt, riktigt bra. Det blev han också. Vid mitten av 80-talet var han rankad nummer två i Storbritannien.
– Jag var 26 och hade nått min högsta nivå, säger han.
Det var i samma veva som James blev sjuk. Han fick den nedbrytande sjukdomen MS.
Det var naturligtvis en stor sorg eftersom han fick sluta med orientering. När vi träffar honom drygt 20 år senare är han tydligt märkt av sjukdomen. Han går illa, stakar sig något och säger själv att hans minne inte är vad det har varit.
Ändå minns han händelsen för trettio år sedan – när han tävlade i Tiomila.
– Det var några norska kontakter som undrade om jag kunde springa Tiomila åt ett lag som var en man kort. De hade hört att jag var bra.
– Jag älskade sporten så jag sade så klart ja.
James och ett par engelska kompisar åkte iväg till Sverige och tävlingen.
Tiomila är en stafett med tio tävlande i varje lag. Starten går på eftermiddagen och tävlingen pågår sedan hela natten med målgång framåt morgonkulan.
James Brown hade fått förtroendet att springa sista sträckan för sitt lag.
Starten gick hur fint som helst.
– Vädret var inget problem för mig. Jag var varm och sprang snabbt.
Han låg hyggligt till och hade bara några få kontroller kvar när han såg den ensamme mannen i den snötäckta skogen.
– Han stod alldeles stilla. Han tittade inte på kartan eller runt omkring, så där som man gör när man inte är säker på var man är. Han stod bara blickstilla. Det såg så konstigt ut så jag stannade upp för att titta på honom. Och just då såg jag honom luta sig framåt. Därefter föll han.
– Det var som när man fäller ett träd, först sakta och därefter – puff – rätt i backen. Han försökte inte ens ta emot sig. Det var kusligt att se.
James rusade fram och vände på mannen.
– Jag tror att han var medvetslös, men hans ögon var öppna och det kom några ljud, inga ord, från hans läppar.
– Jag kunde inte se någon annan, så det enda jag kunde göra var att dra den här killen med mig mot målet. De återstående kontrollerna kunde jag glömma! Jag skulle diskvalificera laget jag sprang för.
James Brown var bara 19 år; han var ung, stark och fokuserad på tävlingen. Och där faller en främling ihop på backen. Hans hjärna sade honom att han måste rädda mannen, men tävlingsinstinkten var också där.
– Jag kommer ihåg att jag faktiskt var lite arg på honom. Här var det folk som jag inte kände i den norska klubben som litade på mig – och nu skulle jag ställa till det så att laget blev diskvalificerat!
James Brown vet inte hur länge han släpade på den medvetslöse löparen. En av mannens skor drogs av i skogen och James började bli trött.
När han hade målet nästan inom synhåll, började han se andra tävlande. Men de var i sin tur lika fokuserade som James hade varit på att komma i mål. De såg honom inte, inte förrän en man stannade och började ropa på andra löpande.
Till sist var det flera som bar den medvetslöse i mål.
Mannen, 22-årige Hans Nilsson, var kraftigt nedkyld. När han väl kom till Karolinska sjukhuset hade han en kroppstemperatur på 31 grader. Om inte James Brown släpat honom genom skogen hade han aldrig överlevt.
Den stora frågan James, är varför du inte trädde fram efteråt och berättade vad det var som hade hänt?
– Jag var ju upprörd! Ledsen! Jag hade gjort så att ett lag där jag inte kände någon hade blivit diskvalificerat.
– De andra trodde att jag kunde vara en stor tillgång för laget – och så gjorde jag det här. Och jag tänkte att om jag försökte förklara så skulle det verka som en bortförklaring. Därför ville jag inget säga.
Så här i efterhand tror James Brown också att han blev traumatiserad. Han visste inte om Hans Nilsson hade överlevt, eller om det var en döende man han hade släpat på.
De engelska kompisarna hade gått och lagt sig när James kom till övernattningsstället. Nästa dag ville han bara åka hem och hade ingen lust att berätta något för någon.
För att understryka hur lite han kände till om det lag han sprang för, så berättar han att han trodde att han sprang för ett svenskt lag! James hade missförstått sina norska vänners fråga om vem han skulle springa för.
– Jag trodde att jag sprang för svenska OL Pan. Så när jag skrev till den klubben för att berätta om händelsen, fick jag ett kort e-mail tillbaka där de sade att klubben hade slutat tia på Tiomila 1981. De måste ha trott att jag var knäpp, skrattar han.
Vad var det som till sist fick dig att berätta?
– När jag fick MS så var det ett slags sorgearbete. Jag förlorade min idrott som jag älskade.
Så småningom förlorade han också sitt uppehälle. James Brown gjorde orienteringskartor och illustrerade stadskartor. Men när sjukdomen gjorde honom sämre så förlorade han även den förmågan.
– Jag kan inte rita så bra som förr, förklarar han.
Han började skriva, som ett sätt att bearbeta sorgen, men också för att få utlopp för sin konstnärliga ådra. Han hade en kusin som var författare och som tyckte att han borde försöka sig på mer dramatiska berättelser.
– Du måste hitta något mer intensivt, hade kusinen sagt.
Det var då James Brown började fundera på händelsen i Sverige för länge sedan. Och han insåg att här fanns fler berättelser – inte minst hur det hade gått för mannen han hade släpat i mål.
– Jag visste ju inte ens om han hade överlevt.
Så småningom skickade han berättelsen vidare till Tiomila-organisationen och till tidningen Skogssport. Redaktören Sara Thörn kontaktade då James Brown.
– Det var hon som kom på att det måste varit en norsk klubb som jag hade sprungit för. Hon hittade den och de mejlade mig.
James Brown har också haft kontakt med Hans Nilsson.
– Jag fick en bild med honom och hans familj. Hans gifte sig ett par veckor efter Tiomila och de har tre söner nu, säger James.
Även om du var generad då, måste du väl i dag ändå känna tillfredsställelse över hur du agerade?
– En enorm tillfredsställelse!
– Du vet, sjukdomen har fått mig att fundera på min personlighet, hur mycket som är medfött och vad som har utvecklats. Vad det än är så har det skapat mig och jag är glad att jag hade instinkten att göra det rätta den gången.