Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Ännu ett slarv med hemläxan

SOK:s ordförande Hans Vestberg.
SOK:s ordförande Hans Vestberg. Foto: Janrik Henriksson/TT

Idrotten glömde att göra läxan från tidigare OS-satsningar. Det kvittar hur många kontakter man har i näringslivet om man inte har öppnat dörrarna till politikerna i stadshuset.

Förra torsdagen presenterade Sveriges olympiska kommitté (SOK) Richard Brisius som vd för det bolag som skulle leda kampanjen för ett vinter-OS och Paralympics till Stockholm 2026. Mindre än en vecka senare drog politikerna i Stockholms stadshus ur proppen ur ytterligare en svensk OS-satsning. SOK fick beskedet på onsdagseftermiddagen, strax innan pressmeddelandet från socialdemokraterna blev offentligt. Tillvägagångssättet säger mycket om hur distanserat förhållandet varit mellan OS-processens nyckelpersoner och om SOK:s naivitet inför politiska processer.

Ännu en gång har de ansvariga i Sofiatornet slarvat med hemläxan och inte insett att politiskt stöd är en förutsättning om man vill ha OS. Ännu en gång har politikerna visat att när det kommer till kritan är ingen beredd att ta den risk som det innebär att arrangera ett av världens största idrottsevenemang.

Den risken har minskat väsentligt sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) antog reformprogrammet Agenda 2020, som skulle ge Stockholm ett arrangörsbidrag på minst 8,5 miljarder, men de ekonomiska skräckexemplen från förr, Montreal, Aten och Sotji, har svärtat ner de olympiska ringarna och lever kvar i politikers och allmänhets minne. I alla fall tycks inte den olympiska rörelsens budskap om hållbara spel nått ända fram till dem som måste övertygas i Stockholm.

Att makthavarna tvekar över att gå in i en valrörelse med ett beslut om att satsa på ett gigantiskt idrottsevenemang när staden står inför stora utmaningar när det till exempel gäller integration och infrastruktur är förståeligt. Socialdemokraterna var beredda att köra på om man kunnat få med sig moderater och miljöpartister. Men enligt korridorsnacket i stadshuset har många politiker, även inom det styrande partiet, irriterat sig på SOK:s brist på ödmjukhet i OS-frågan, liksom på att idrotten inte stått enad. När det tydliga stödet från andra partier uteblev ville finansborgarrådet Karin Wanngård (S) och hennes partikamrater in stå ensamma och bestämde sig för det enda rätta – att blåsa av övningen i god tid.

För SOK är det en icke önskad repris. Minns hur förre ordföranden Stefan Lindeberg förgäves försökte övertyga om att Stockholm skulle söka spelen 2022 (spel som Sverige med största sannolikhet hade fått eftersom IOK till slut ställdes inför valet mellan två totalitära regimer, Kina och Kazakstan.) Men i stället för att aktivt och synligt spinna vidare på detta arbete och få alla med på tåget genomförde SOK ett oväntat skifte i ledningen. Lindeberg gav plats för Hans Vestberg – en ordförande som kritiserats för att han varit för lite synlig och ifrågasattes av flera medlemsförbund vid årsmötet förra veckan. Den tidigare Ericssonbasen skulle öppna dörrarna till näringslivet, men det står nu klart att det varit bättre om han öppnat dem som leder in i stadshuset.

När SOK-basen säger att han vill kalla partigrupperna till ett möte för att se hur man kan gå vidare i processen känns det som många månader för sent. Matchen förefaller redan vara över.

Inte heller idrotten har stått enad i OS-frågan. Medan SOK har förordat kompakta spel med Stockholm och Åre som tävlingsorter har Riksidrottsförbundet (RF) velat förlägga backhoppning och nordisk kombination till Falun. Den frågan borde idrotten självklart ha löst tidigare så att oenigheten inte kunde användas som ett skäl för politiker att säga nej.

Redan nu talas om en ny ansökan till 2030 och en sådan är inte utesluten om SOK, RF och politiker samarbetar bättre. Samtidigt finns det de som ifrågasätter om Sverige verkligen vill arrangera ett OS – en frågeställning som efter det senaste debaclet känns mer befogad än någonsin.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.