Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Johan Croneman: Barnen kommer mest för att de inte vill göra oss besvikna

Som årsbarn med televisionen har jag levt med alla dess svängningar: Bröderna Cartwright på 60-talet – ruskigt spännande, och skrämmande. Kalle Anka och julen på 70-talet – Kalle, Piff & Puff sköt på varandra med julnötter, fick klippas bort. Motorsågsmassakern & videovåldet på 80-talet – skrämmande framtidsutsikter. Dokusåporna på 90-talet – hyena-television.

Bög Brothers på 2000-talet. Kasta homosexuell dvärg med liten slunga.

Jag står i förkläde, med dipp och chips och läsk: ”Men kom då barn, det är tv?! De skall bränna en hund med napalm, och den som gissar hur lång tid det tar innan hunden dör vinner en hemmabio”.

Det går snart inte ens att släpa barnen till tv:n. Det är mer som en totempåle. Man samlas runt den, men man gör helt andra saker, man tittar bara om man måste. Barnen kommer mest för att de inte vill göra oss besvikna.

Det är Champions League, kvartsfinaler, i veckan. Folke, 7 år, älskar fotbollskvällar, samlingen kring burken. Han släpar fram en saccosäck, en kudde, ett täcke, han hämtar lite att dricka och lite att äta – och spelar DS.

Tio minuter in i matchen mellan United och Chelsea reser jag mig halvvägs ur stolen och ropar: ”Vilken klack”!

Folke höjer inte ett ögonbryn, han fortsätter spela, sköljer ner några chips och säger: ”Vem var det som klackade”?

”Ramirez i Chelsea, underbart spelat”, säger jag. ”Vad står det pappa”? (Han har fortfarande inte tittat upp från spelet”.)

”0–0”.

”Tråkig match, pappa”.

Till protokollet: Jag förstår den moraliska paniken kring både Cartwright, Kalle, videovåldet och Robinson. Det var helt motiverat. En av deltagarna i det första Robinson tog livet av sig!

Jag tycker snarast att det är löjeväckande att prata om det där Studio S-programmet och inte förstå kontexten: Tror fan att föräldrar var upprörda, med all rätt, över att deras barn skulle sitta och titta på en våldsam, störd, skitfilm som ”Motorsågsmassakern”. Sedan får Ronny Svensson och hans polare säga vad de vill. Moralisk panik är bättre än ingen panik över huvud taget.

Jag har snart panik över att mina barn skiter i Sportnytt. Jag kommer ihåg att jag förr, efter vissa kvällsmatcher i allsvenskan, desperatkörde hem i 190 för att hinna se om målen på tv.

Noa, 15, släntrar då och då förbi tv:n. ”Vad är det för match”, undrar han. ”Det är Champions League-final”, säger jag, ”den mest emotsedda finalen på 32 år, ett klassiskt möte, de är rivaler sedan 40-talet, de bägge coacherna är tvillingar som möts för första gången med två olika lag, och i Barcelona debuterar en 13-årig kille som är halvbror med målvakten i United”.

Noa fortsätter ut i köket, men ropar strax: ”Har vi ingen mjölk kvar”?

Tv-sport har också blivit marginell, nischad, åsidosatt. Nyligen slutspelades SM-finalen i ishockey. Färjestad vann. Var det någon som över huvud taget brydde sig? Någon över 20 år – och som inte bor i Karlstad eller Skellefteå?

Faktiskt: Inte en enda.