Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Carlsen borde få tala mer om sina demoner

Dokumentärfilmen om schackgeniet Magnus Carlsen är sevärd, men saknar djupet, skriver Johan Croneman.
Dokumentärfilmen om schackgeniet Magnus Carlsen är sevärd, men saknar djupet, skriver Johan Croneman. Foto: TT

Hur hade en Björn Borg-dokumentär av Sofia Coppola sett ut? I veckans sport-tv-krönika efterlyser Johan Croneman sportdokumentärer med högre ambitionsnivå.

Unga norske dokumentärfilmaren Benjamin Ree har gjort en film om det unga norska schackgeniet Magnus Carlsen (finns på SVT Play). Det är en spännande, sevärd film, särskild om du inte vet särskilt mycket om schack – men det var säkert också lite av syftet: Att göra en bred film för så många som möjligt.

Det blir ofta sportdokumentärens förbannelse.

Antingen få vi i bästa fall ett hyggligt journalistiskt porträtt, eller en hygglig journalistisk redogörelse för resan mot medaljerna, förstaplatsen, äntligen: Ensam herre på täppan. Efter alla dessa år. Efter allt detta slit.

Där finns familjen som stöttat, vi får videofilmerna från koltåldern, det unga geniet som barn, ett (nästan) helt vanligt barn! ”Magnus – schackgeniet” utgör ingen undantag från den regeln.

Det är traditionellt, och snart så trist, att man vill skrika högt. Nejdå, man vill ändå inte sluta titta, man hoppas ju hela tiden på en djupdykning, att man skall komma något väsentligt på spåret, att vi skall närma oss spelets inre väsen och Carlsens inre kamp.

Det finns en öppning till ett magiskt ögonblick någonstans i mitten av filmen där Magnus plötsligt börjar prata om hur han med schackets hjälp kontrollerar det okontrollerbara, med att ständigt ha problemlösningar där bak i huvudet som uppehåller och distraherar delar av hans tankeverksamhet – och hur dessa håller allt på plats. Håller demonerna under kontroll.

Hur ser demonerna ut? När dök de för första gången upp i hans liv? En del av oss måste ha pedantisk kontroll över det yttre, för att hålla styr på det inre – för Magnus verkar det alltså tvärtom.

Vi har ju exempel på flera andra stora schackgiganter som tappat det – och som helt förvunnet ut – eller in – i det stora mörkret. Bobby Fischer, legenden, är givetvis det kanske mest kända exemplet.

Magnus Carlsen får alltså mycket kort redovisa för hela filmens i särklass mest spännande ögonblick – varpå man raskt rusar vidare mot en annan tävling, ett annat parti, några nya bilder som skall berätta hur ett ungt schackgeni i alla avseenden är att jämställa med en ung rockstjärna. Som om det skulle vara hela filmens clou.

Det brister tyvärr också i Benjamin Ree’s mer konkreta redovisning, barndomsbilderna är (för) många, men hur begåvningen upptäcks och exploateras skyndar man också förbi. Kanske skulle någon expert på hjärnan och barn med speciella begåvningar haft en del att tillföra – filmen lyckas inte heller tillräckligt tydligt redogöra för vad som egentligen är utmärkande för Magnus Carlsens spelstil: Han gör oväntade saker, han överraskar, visst, men här underskattar filmaren alla dem som faktiskt kan schack, spelar schack – och det är ju rätt många.

Inte sällan har Magnus Carlsen överraskat motståndarna med ofattbart usla drag, som i ett av de mest avgörande partierna i hela hans karriär, i utmanarturneringen för att få möta regerande världsmästaren Viswanathan Anand, där han helt tappar den avgörande matchen på grund av enkla misstag – men sedan räddas av att hans huvudmotståndare i nästa match får stora skälvan och spelar om möjligt ännu sämre.

Det finns ännu ett sådant där stort ögonblick i filmen som kunde ha blivit det centrala i berättelsen: Den totala, absoluta, ensamheten. Att ägna sig åt schack på en nivå som han egentligen bara själv förstår skapar en kolossal utsatthet, det finns så gott som ingen han kan dela med sig av, ingen han kan få att förstå hur han egentligen tänker och har tänkt och strävar efter att kunna tänka.

Han bär på tusentals schackpartier inom sig, som han när som helst kan spela upp, drag för drag!

Jag längtar efter den dag när några av våra bästa spelfilmregissörer bestämmer sig för att också ge sig chansen att göra den här typen av sportdokumentärer. Vad hade Ruben Östlund kunnat göra för film om Zlatan? Vad hade han intresseratt sig för? Var hade han lagt fokus?

En Björn Borg-dokumentär av Sofia Coppola?! Oj.

Men, men: ”Magnus – Schackgeniet” är som sagt sevärd. Ge den en chans, och säg gärna att jag har fel…

Tre tv-ord i veckan
SM-veckan…

…brukar vara en av årets höjdpunkter under tv-sportåret. Sex dagar kvar. Missa inte den!

Sundhage…

…efterlyser samma bonus för samma prestation. Hon förenklar något som är betydligt mer komplicerat.

Men jag hoppas…

…att hon efter en svensk EM-framgång kan aktualisera debatten.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.