Dagarna efter Patrik Sjöbergs avslöjande har dominerats av rätt korkade insinuationer från rätt pantade journalister: Det kan vara mycket farligt att lämna bort sina barn på träning. Eller hur…?!
”Idrottspamp Sture Aldrig Sett Nåt Bengtsson, törs man idrotta i fortsättningen”? ”Idrott är fint, särskilt bastu med tvagning, det härdar ungdomen”?
En kvinna blir våldtagen på väg hem efter krogen. Hon hade druckit en gin&tonic.
”Polismästare Hans Värja: Hur säkert är det egentligen med gin&tonic”. ”Helst skall man enkom dricka tonic mot malaria. I detta fall gjorde kvinnan uppenbarligen ett misstag”.
Förlåt, men törs man hoppa höjdhopp i fortsättningen? Kan barnen bli smittade av att titta på för mycket höjdhopp på tv?
Rapporteringens omfattning kring Sjöbergs avslöjande är säkert rimlig, det är ju ett minst sagt uppseendeväckande avslöjande.
Det händer dock med jämna mellanrum, jag skulle vilja säga med regelbundna mellanrum, att svenska idrottsledare avslöjas och ibland döms för sexuella övergrepp. Mörkertalet är dystert stort – det vet alla. Det gäller alla sexuella övergrepp.
Efter 72 timmar når indignationsvågen sitt maximum, sakta sakta drar den sig tillbaka. Måndag, fjorton dagar: Borta.
Varför jobbar så få journalister i mellanrummen? Skulle en sådan här kartläggning vara journalistiskt bortkastad? Nej. Vore den kommersiellt försvarbar av en redaktionsledning. Nej, inte det heller. Det kostar för mycket att ta reda på sådant här. Visserligen ligger det utanför dörren och skräpar, men det är ett helvetes jobb att sopa ihop allt.
Och därför händer inget heller – förrän nästa stjärna, om 20 år, berättar samma sak.
”Ojdå, detta är övernaturligt vidrigt. Igen.”
Pedofili är inget virus, ingen sjukdom. Det är en sexuell läggning som de flesta av oss tycker är mer än sjukligt obehaglig.
Går den att bota? Nej.
Kommer våra barn att träffa på pedofiler i skolan, på dagis, på träningar även i fortsättningen? Ja.
Och hur förhåller vi oss till det, om vi nu inte kollektivt bestämmer oss för att låsa in barnen av rädsla för i stort sett allt och alla?
Den frågan kräver mycket eftertänksamhet, och vi är värda mer än en flåsande nyhetsjournalist som springer ut på stan, berättar det senaste om smekningar i omklädningsrummen, och frågar: ”Vad säger du om att ditt barns tränare är pedofil. Tycker du att det är bra”?
Patrik Sjöberg försökte desperat, flera gånger, i både radio, tv och tidningar, hindra journalister från att blanda ihop frågorna. Övergreppen på honom hade skett i ett idrottssammanhang, han betonade att de fanns överallt.
Det enda medierna rapporterade om var hur farligt det var att träna i fortsättningen.
Jag har kompisar som berättat om övergrepp i stort sett överallt, konfirmationsläger, scoutläger, ridläger, fotbollscuper. Hemma.
Om man tror att Patrik Sjöberg bara pratar idrott då är man faktiskt rätt illa ute.