Desperat försöker Di Canio värja sig mot frågorna om sina några år gamla politiska uttalanden. Till en stor ansedd italiensk nyhetsbyrå sade han 2005 att han var fascist. På alla frågor därefter, om just hans fascistiska sympatier, har han svarat: ”Jag är inte rasist”.

BBC:s reporter försöker flera gånger poängtera att Paolo Di Canio envisas med att svara på en fråga som ingen ställt, huruvida han är rasist eller inte, utan frågan är: ”Sympatiserar du (fortfarande) med fascisterna”?

Svaret är osammanhängande, ofullständigt, obegripligt. Han säger, som alla andra i samma situation, att han är felciterad, att det är ryckt ur sitt sammanhang, att han misstolkats.

Bilden på när Paolo Di Canio gör fascisthälsning framför Lazio-klacken, är den också falsk? Ett montage? Säkert, Paolo.

Di Canios, och Sunderlands, pressansvariga avbryter regelbundet för att tala om vilka frågor som är relevanta och vilka som inte är det. Här skall bara pratas fotboll. Det blir en intensiv strid som tillfälligt avslutas när Paolo Di Canio går därifrån.

Brittisk press har sina smutsiga sidor, men också sina gyllene ögonblick. De har ställt frågan, de får inget svar, de frågar igen, fortfarande ingen hemma – faktum är att de inte ger sig förrän de tycker sig ha fått ett acceptabelt svar. De biter sig kvar, kosta vad det kosta vill, och vi har mycket att lära av dem, hela den svenska yrkeskåren. Förmågan att våga stå kvar och kräva tydliga svar.

Det kräver en hel del, för att inte säga massor, av den enskilde journalisten. Massor av mod.

Märkligt nog, men delvis mycket glädjande, har sportjournalistiken blivit allt tuffare, rakare, modigare även här i Sverige, även om mycket fortfarande återstår att göra. Den hejaklacks- och mysinriktade, ryggdunkande, sportjournalisten lever fortfarande i vissa kretsar i största välmåga, men jämfört med andra journalistiska fält tar sportjournalistiken kliv framåt – ta den politiska journalistiken som exempel: Där har undfallenheten brett ut sig.

Hörde härom kvällen Stefan Löfven få några frågor i ”Aktuellt”; det är inte längre snack om att försöka slingra sig undan en fråga, man bryr sig över huvud taget inte om, eller hur, den är ställd: Man manglar ut det man bestämt sig för att säga, oavsett fråga. Det gjorde Stefan Löfven, flera gånger. ”Aktuellts” reporter upprepade frågan en (1) gång, och gav upp. Han visste att han inte skulle vinna den matchen, Löfven skulle inte bry sig, möjligen skulle tittarna till slut tröttna på reportern.

Det gäller Reinfeldt också, givetvis, det har spritt sig till varenda riksdagsledamot. Lyssna noga nästa gång, det är hur uppenbart som helst – och de är alla medietränade i exakt samma skola.

Journalistens/reporterns främsta uppgift blir att upprätthålla mysfaktorn, efter två halvhjärtade försök är det finito.

Faktum är att jag tror att det delvis är er förtjänst, läsarnas, tittarnas. De sportintresserade är mer och mer kunniga, specialiserade, intresserade, påstridiga – man får den journalistik man förtjänar. Och kräver.

Den politiskt intresserade allmänheten har länge besviket slumrat, lagom uppgivet, halvt överkörd, och de politiska reportrarna med dem.

50 000 på Friends arena låter numera sitt lag få veta om de är urusla. Sedan får de en ordentlig skopa av pressen. På partikongresserna, utan undantag, rättar alla in sig i ledet och applåderar artigt. De politiska reportrarna vill sällan förstöra stämningen.

Det är läsar- och tittarmakt som gäller. Glöm aldrig det.