Jag frågar runt bland bekanta om deras tidiga Tipsextraminnen. Det blir mest nostalgi – och jag har snart kastat mig in i alla dessa diskussioner med lust och
hägring stor.
Gemensamt för alla dessa hågkomster är att de är vaga. Och alltså överdrivet nostalgiska. Det är 40 år sedan. Den tanken får de flesta av oss att rysa. Fyrtio? Hur mycket är det kvar...?
Vad vi minns från matcherna, fotbollen, är inte värt att minnas: Det var lerigt och gyttjigt, mycket sparka och spring i hysteriskt tempo (som nästan ingen behärskade), det var nerslitna arenor, sliten publik – fotboll var arbetarklass, hardcore, här fanns inga överbetalda primadonnor, de flesta hade halvhyggligt betalt. Hade de kvar tillräckligt för att köpa sig en pub efter karriären ansågs det vara mycket bra.
Inte såg de så överdrivet vältränade ut heller, rätt många små gubbar med begynnande
fl int och ölkagge. Det dracks och röktes vilt efter matcherna, en del berättar till och med om hur det dracks och röktes innan match (George Best berättade en gång om hur han brukade värma upp: Han satt på ett element i omklädningsrummet och tog en cigg).
Ni hör: Så där utvecklas minnessamtalen. Det är inte mycket att lita på.
När Tipsextra började sändas var det en sensation i ens unga fotbollsliv. Det var ett under, ett mirakel, det är absolut ingen överdrift. Under ett helt år såg man vanligtvis fram emot tre stora matcher, alla i maj månad: FA-cupfi nalen, Europacupfinalen och Cupvinnarcup-fi nalen.
Det var massor av fotboll.
Plötsligt påstod de att man skulle kunna se engelsk ligafotboll – varje lördag. Det var närmast ofattbart. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna jämföra med i dag, jag kan faktiskt inte komma på något alls av samma tv-dignitet. Och nu var arenaidrotten snart
utplånad, sade de. Vem ville någonsin mer se svensk fotboll, när det gick en engelsk ligamatch i tv, varje vecka, live?
Det var en orgie i fotboll!
Hade inget för mig häromkvällen, slötittade på en Bundesliga 2-match på Eurosport, Union Berlin–Kaiserslautern. Hur många matcher blir det i tv till helgen, tjugofem, trettio?
Jag minns att min syster rättade mina uttal: ”Det heter ’lester’, inte ’lajchester’”. Lajchester var i alla fall bra. Man höll på Stoke för att de hade ett rödhårigt irländskt spinko som hette Terry Conroy, över huvud taget var man svag för alla spelare med riktigt långt hår. Till slut blev det Arsenal, ingen hade längre hår (och var bättre) än Charlie George. Efter karriären köpte han för övrigt en pub (!), förlorade den och frun, jobbade som bilmeck, blev arbetslös – nu lär han vara guide på Arsenals eget museum. Måste dit och kolla.
Tipsextras betydelse för svensk fotboll och för svensk television kan inte nog betonas. Man öppnade ett tv- och sportfönster ut mot världen som sedan aldrig gick att stänga igen.
Kanske blev vi till och med lite väl influerade. När Premier League blev världens kanske bästa liga för något år sedan, hade den redan varit det i lite för många tränarhjärnor, sedan 70-talet. Och definitivt i lite för många publikhjärtan. Tipsextra präglade minst två svenska fotbollsgenerationer, för att inte säga hjärntvättade. Många av oss åkte snart själva och tittade, och sedan var man ju för alltid fast.