Det gamla och det nya Sverige. Vissa saker är samma, samma men olika.
I det gamla var det självklart att spänna på sig ett par skidor och dra ut när, var och hur som helst utan att betala en spänn för det.
I det nya är det självklart för vissa att ladda ner och hämta hem allt från nätet utan att vara i närheten av några kontokortssiffror.
Det sista är en sjukt, socialt accepterad form av stöld. Folk snor något andra jobbat fram.
Det första är fortfarande tillåtet nyttjande – för oss som inte behöver betala.
Folk håller inte längre på och släpar sig fram i lössnö för att fixa egna spår. Okej, det finns några kufar kvar. Alla vi andra vill ha spår som är preparerade och hårda. Rälsiga.
Ska de vara gratis att åka i?
Enda logiska svaret är nej.
Fler och fler anläggningar tar betalt. 40 kronor för ett tretimmarpass eller 500 för en vinter är rätt vanliga belopp.
Så summorna är inte stora.
Det är frågan i sig som är det.
Den petar i något av det mest svenska som finns. Känslan att kunna ta sig ut till ett sommarhav, en höstskog eller i ett skidspår och det ska vara gratis att göra det. Som en allemansrätt.
Någon har kallat det svenska skidfolket för världens mest förändringsfientliga släkte. Någon var jag. Tar tillbaka det. De anläggningar som tar betalt för att öppna upp spåren har mött väldigt få protester.
Och på Svenska skidförbundet är Per-Åke Yttergård ansvarig för den nationella verksamheten och han undrar:
– Varför ska det vara gratis att åka i preparerade skidspår när man måste betala för att åka i slalombackar, gå på gym, besöka simhallar.
Finns bara ett svar:
Det har alltid varit så.
Men längdskidorna har inte alltid varit som dagens.
Med såna man nu har under fötterna är det värdelöst att åka i spår som inte är maskinpreparerade. Då kan jag lika gärna sitta och terapisvamla, genomlida dödligt tråkiga gympass eller göra annat som jag testat.
Och slipper.
Bara jag får tillräckligt många skidmil i kroppen varje vinter.
I spåren kring Lida får jag det jag behöver (Lugn, även i år åker jag utan trikå, finns ju gränser för mitt friluftsliv) och jag blir bjuden på upplevelsen. Gratis är gott. Mina föräldrar bor fortfarande i Tullinge och betalar mina träningspass med sina skattepengar.
En helg som den här kan det vara kring 3.000 åkare i Lida/Brantbrinks hela spårsystem och sex av tio som besöker Lida bor inte i Botkyrka.
Det är då det kostnadsfria blir ologiskt.
Det är ju inte gratis.
Botkyrkas skattebetalare betalar 900.000 kronor om året för att jag ska ha bra spår att åka i. Och om jag som substitut för skogen får för mig att åka på en golfbana är det någon skidklubb som tagit pengar från sin klubbkassa för att göra bra spår i snön.
Jag kan ändå förstå de som stretar emot. Arne Pettersson heter mannen som kämpat hårdast. Han har stämt Mora kommun för att de tar betalt för att man ska få åka i spåren kring Hemus skidstadion.
Mora vann första sträckan men växling har skett till kammarrätten.
Pettersson pratar om allemansrätten.
Men allemansrätten kör inga spårmaskiner, betalar inga löner till folk på kommunala bolag, fyller inga konton hos skidklubbar.
Det vettigaste för framtiden är frivilliga avgifter.
Då kan de som bor i kommunen eller är medlemmar i klubbar som fixar spår strunta i att betala och vi som vill kan betala det vi tycker att det är värt.
För mig är det värt massor att få dra ner iskall luft i lungorna, känna hur känseln återvänder i fingrarna efter ett par kilometer och mot slutet märka hur spåren verkar fler och suddiga, snoret droppar och munnen smakar järn.