På ytan ser de inte ut att ha mycket gemensamt.

Patrik Sjöberg. Mannen som aldrig bangar en strid, aldrig gått i led. Säger vad han tycker och tänker om allt och alla, verkar triggas av stormar och vägrar att klippa sig.

Rolf-Göran Bengtsson. Den blivande OS-ettan ger vänligheten ett ansikte. Rolf-Göran ser mer ut att vara på väg till Nobelmiddagen än Idrottsgalan för att hämta pris, och inte en enda rubrik om honom har varit kontroversiell.

Men bakom den välkammade fasaden finns en fighter som inte surfat fram på en räkmacka mot toppen. Det vet hela ridsport-Sverige. Därför var det lätt för alla där att ena sig i en röst och lägga grunden för Bengtssons rekordstora seger i Jerringpriset.  
Man behöver inte jobba många år som sportjournalist för att märka att alla stora vinnare är väldigt lika i det som är avgörande.

Kön, ålder, religion, attityd, intelligens, ödmjukhet, bakgrund. Mycket kan skifta. Men viljan att vinna, hatet att förlora, förmågan att välja, nej få, bort allt som står i vägen mot målen och kärleken till de stora, nervbrinnande stunderna. Den har de alla.
Idrottsåret 2011 var bokåret 2011. Det var Patrik Sjöbergs och Zlatan Ibrahimovics år.

Zlatan hade en mycket marginell roll under galan. Han fanns aldrig med bland de ursprungliga kandidaterna till Jerringpriset och därför vet vi inte var han hamnat i det här populär-just-nu-priset.

Det var väntat att Patrik Sjöberg skulle få Sportspegelns pris. Allt annat hade varit en skandal. Det ovissa var vad han skulle säga sedan. Kändes som att han skulle kunna komma upp med vad som helst. En attack? Ett brandtal? Något tårdrypande?

Han överraskade igen. Han lättade på stämningen.

Patrik Sjöberg är en av svensk idrotts stora klassiker. Natur­ligtvis blev hans tal en j-a klassiker.

Jag hade tårar i ögonen när han gick upp mot scenen – såg ni att Anton Hysén reste sig först för att ge den stående ovationen – men när han gick av skrattade jag så att det nästan var andra tårar i ögonen. Handbollstjejerna hade varit värda ett bättre öde, tyckte Sjöberg. Versionen av London Calling hade varit en massaker och på Brolins krog skulle det bli en hyfsad efterfest.

Idrottsåret 2012 blir OS- och EM-året 2012. Det får gärna bli Bengtssons och Ibrahimovics år.  

Till sist: Det speciella med årets idrottsgala var talen och känslan. Inte idrottarnas tal. Det var prisutdelarna som aldrig nådde kaklet med sina tal och Ulfbåge såg ut att somna när som helst.

Och det var bilderna av Stefan Liv som fick klumpen att växa i halsen. När bilden gick tillbaka till Globen såg jag att Livs leende ögon gjort samma sak med många andra.