Två måttligt roade medelålders män i snöyra och i bakgrunden – regeringskansliets logga. Smack! En bild över åtta spalt i DN-sporten i onsdags.
Årets idrottsbild 2012? I alla fall en passande bild av svensk idrott 2012.
Det mest tragikomiska i texten var kommentaren från en av de två måttligt roade medelålders männen. Riksidrottsförbundets generalsekreterare Erik Strand hade varit i Regeringskansliets lokaler med Gymnastikförbundets Stefan Bengtsson och Strand sade:
– Det här mötet tog jag initiativ till. Vi ville informera departementet om läget och det är ingen dramatik i det.
Ok. Idrottsfolk springer till regeringen för att rapportera om krisläget och det är inget dramatiskt i det?
Vänta nu. Två generalsekreterare är på kvartsamtal på regeringskansliet för att prata om barn som gråter och hungrar när de idrottar. Finns det ingen dramatik i det – då mår svensk idrott riktigt illa.
Däremot finns det en logik i Strands Bagdad Bobiga uttalande.
Om Riksidrottsförbundets folk inte låtsas som att de har koll på läget och tar i med hårdhandskarna (nåja) är risken att Fru Minister kräver mer inflytande och i värsta fall gör en Karin Mattsson Weijber – håller inne pengarna innan tydliga bevis på förändring syns. Det har RF-ordföranden Mattsson Weijber helt rätt gjort mot Gymnastikförbundet.
Det finns tyvärr ett annat logiskt spår i Strands Bagdad Bobiga uttalande. Idrottens företrädare har snart klippkort i maktens korridorer.
2011 skakade Patrik Sjöberg om idrotten i allmänhet och friidrotten i synnerhet med sitt avslöjande om sexuella övergrepp. Det ledde till en hearing i riksdagens lokaler.
2012 skakade DN om gymnastiken med skriverier som ledde till en utredning som ledde till erkännanden och en sport i kris. Det ledde till mötet i regeringskansliet.
Vad ska 2013 komma med?
Vi har sedan tidigare det träiga tjatet om polisnotorna som varit uppe i riksdagen och nu ska utredas igen. Dessutom är Björn Eriksson fortfarande regeringens samordnare i huliganutredningen.
Och i fredags fick CUF (Centrum för idrottsforskning) regeringens uppdrag att genomföra en fördjupad analys om etiken inom idrotten. I uppdraget står att det är rättsliga och ekonomiska beröringspunkter som ska granskas – typ risken för uppgjorda matcher vid vadslagning.
CUF ska sedan 2010 följa upp statens stöd till idrotten.
För att idrotten inte ska riskera att politikerna tröttnar och minskar anslagen – eller blir en ännu ivrigare överrock – måste idrotten skaffa en egen granskare. En oberoende instans som kan gå in och kontrollera att idrottens egna förbund tar tag i och verkligen gör något åt sina skandaler. En sån instans skulle också exempelvis kunna kontrollera att idrottens ekonomiska medel används rätt och inte försvinner ner i administrativt svarta hål.
Det är något som Lars Liljegren varnar för i en motion till RF-stämman 2013. Han konstaterar att RF-kansliets personalkostnader ökat med 39 procent på fem år.
Är det vettigt?
Frågan visar på behovet av en egen granskande instans inom idrotten. Behovet beror också på att toppen av idrotts-Sverige är så liten. Alla känner alla, ingen vill störa sig med någon och om jag kliar din rygg så ses vi i nästa förbundsstyrelse snart.
En kort lägesbeskrivning:
Mikael Santoft bytte för två år sedan jobbet som generalsekreterare på Riksidrottsförbundet till samma tjänst på Svenska fotbollförbundet. I år tog han över RF:s marknadschef Camilla Hagman till jobbet som kommunikationschef på Svenska fotbollförbundet, Hagman har tidigare varit verksam inom Ridsportförbundet och Sisu Idrottsutbildarna. Samtidigt gick Fotbollförbundets Jan Larsson från sin tjänst som marknadschef till samma roll på Svenska friidrottsförbundet. Från förbundskapten på Friidrottsförbundet till att bli en av alla sportchefer på Sveriges olympiska kommitté gick Thomas Engdahl för några år sedan.
Både RF och – ännu mer – SOK består av en hel del folk som kommit upp via olika specialidrottsförbund.
Fördelen med den modellen är att kunskaper sprids och korsbefruktas.
Risken är att vänskapskorruptionen frodas och sprids som en smitta.
Därför behöver svensk idrott en oberoende granskare. Frågan är vem eller vilka som skulle klara det omöjliga uppdraget.