Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sport

J-O har aldrig förlorat kärleken till bordtennisen

”Jag har haft extra lätt att tycka om Waldner för att han varit en mänsklig stjärna med lite fel och brister”, skriver DN:s Johan Esk.
”Jag har haft extra lätt att tycka om Waldner för att han varit en mänsklig stjärna med lite fel och brister”, skriver DN:s Johan Esk. Foto: Lisa Mattisson

Jan-Ove Waldner lämnade tävlingsbordet men kommer aldrig att lämna bordtennisen.

Han har ett livslångt kärleksförhållande med sporten.

Den tekniska talangen – självklart.

Förmågan och viljan att träna hårt och mycket – givet.

Kylan och psyket för att prestera som bäst när det gällde som mest – absolut.

Ska man också peka på varför bollgeniet från Botkyrka kunde bli bäst i bordtennisens värld och en av de största i Sveriges idrottshistoria är det två saker till som måste med.

Kärlek och fantasi.

Jag ser listan på Waldners alla guld och meriter men minns ändå speciellt OS-insatsen 2004 som gav en fjärdeplats.

Läs mer: Waldner bjöd på en sista show

Det var de där spelen när gulden regnade över Sveriges friidrottare men det var en 38-årig artist som fick oss där i Aten och tv-publiken här hemma i Sverige att febra.

Jag har haft extra lätt att tycka om Waldner för att han varit en mänsklig stjärna med lite fel och brister. Han kunde vara för blyg för att våga prata med tjejer utan att ha tagit en öl eller (troligen) två och han kunde spela lite för mycket.

Han har varit en vanlig kille med en ovanlig idrottsförmåga. Kombinationen var tydlig under de där OS-dagarna 2004.   

Det var inte en tvättbräda som syntes under tröjan men det var ett lurigt och dåligt dolt leende som spreds i ansiktet när han fått in något av de där slagen som fått motståndaren åt ett håll och bollen åt ett annat.

Det var leendet hos någon som var fortfarande förälskad.

Det var slagen som fantasi hittat på och teknik och talang klarat att utföra.

Alla kärleksförhållanden måste vårdas för att hålla och med fantasi och glädje har Jan-Ove Waldner sett till att hans kärleksrelation med pingisen hållit i alla årtionden.

Efter någon match i Aten var vi journalister oroliga. Hur var det med ryggen? Skulle den hålla? Han hade ju fått så mycket behandling.

Han log och sade vänligt att, äh så där hade han haft det i många år. En av sportens största hade ju aldrig lämnat tävlingshagarna. Det var bara vi som bevakar idrott som hade lämnat honom.

Jag missade J-O:s sista tävlingsmatch. I höstas fick jag tag i biljetter till Ugglas föreställning på Orionteatern till just 11 februari. Magnus Uggla har hållit på i en evighet men aldrig fått större respons på något än hans version av ”Jag och min far”.

”Trodde nog aldrig att du kunde dö”, sjunger Uggla och med Jan-Ove Waldner har jag trott att han aldrig kunde sluta.

Och det gör han inte. Uppvisningar och veterantour finns kvar och där kan ”det evigt gröna trädet” fortsätta med sitt livslånga kärleksförhållande.

Vi är många journalister som genom åren gjort reportage när vi spelat pingis mot J-O. Han har alltid ställt upp, aldrig gett sken av att idén är tjatig.

Jag gjorde det 1991, tror jag, och det jag minns mest är inte att jag lyckades med en dödande retur på första serven (bollen hade träffat kanten på mitt racket, förklarade Stellan Bengtsson efteråt) utan det J-O berättade sedan om hur serven hade blivit hans viktiga vapen.

Han hade börjat utveckla det där under ett månadslångt läger i Shanghai som 14-åring.

Jag har ofta tänkt på det: Kina. Sent 70-tal. En månad. 14 år.

Det låter riktigt, riktigt tufft. För någon som redan var förälskad i bordtennis var väl Kina också som att komma till paradiset.

Till sist: Hajpen som blivit kring J-O:s sista tävlingsmatch visar vilket intresse det kan bli kring hans konster.

Det borde Hammarbys fotboll göra något av. Låt J-O köra en uppvisningsmatch i en halvtidsvila. Han kommer ju ändå att vara på plats.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.