Sport

Jag får nog vänja mig vid stakningen

Bilden av det som DN:s Johan Esk tycker sämst om med Vasaloppet: stakning och norsk dominans. Norrmannen Petter Eliassen vann den svenska långloppsklassikern förra året.
Bilden av det som DN:s Johan Esk tycker sämst om med Vasaloppet: stakning och norsk dominans. Norrmannen Petter Eliassen vann den svenska långloppsklassikern förra året. Foto: Ulf Palm TT

En skog av dubbelstakande norrmän längst fram i spåret.

Är det verkligen vägen Vasaloppet vill åka mot framtida segrar?

Man agar inte den man älskar – varför ska man aga någon? – men man kan klaga på något man tycker om.

Så är det för mig och Vasalopet.

Första gången jag som krönikör fick känna på det som på gammelsvenska hette läsarstorm var när jag var trött på att se blåbär dricka blåbär och hälsa hem.

Året var 2004 och jag tyckte att SVT ägnade för mycket tid åt åkarna som bara är med för att ta sig i mål och för lite åt de där som är med för att vinna.

Sedan dess har en hel del hänt. Det har blivit en hårdare och bredare satsning på segern i Vasaloppet, samtidigt som styrkan i bredden som finns i alla tusentals motionärer inte minskat.

De senaste åren har SVT klarat av den mixen bättre.

Nu är det 2016 och nu är det dags att ta upp två andra saker jag inte gillar med loppet jag gillar.

Ett: Det fula, monotona stakandet.

Utseendet spelar stor roll i idrott och att se framåtlutade åkare stå och hugga ner stavarna med båda armarna är en estetisk mardröm i nio mil.

Två: Den norska dominansen.

I höstas träffade jag förbundets längdchef Johan Stares på upptaktsträffen i Solna. Jag undrade varför det inte finns någon förbundssatsning på långloppen och han sade att för förbundet och dess sponsorer är det den traditionella världscupen och mästerskapen som gäller.

Men – tillade han – om norrmännen (och på sikt norskorna) blir för dominerande i Vasaloppet blir det ett större problem för svensk skidåkning än att Norge har många i toppen av vanliga världscupslopp.

I dag landar jag på Arlanda samtidigt som åkarna närmar sig Mora. Har varit en vecka i Livigno. Senast jag var där var det för att skriva om fenomenet med långloppscupen Ski Classics, där Vasaloppet ingår.

En norrman (John Kristian Dahl) vann i Livigno.

Även nästa långlopp hade en norsk herrsegrare. Och nästa. Och nästa. Och nästa.

Fem lopp, fem norska segrar och de sex första namnen i toppen av långloppscupen är norrmän.

Förklaringen är lika enkel här som i vanliga världscupen. Norge har så många fler professionella åkare än andra länder (125–25 mot Sverige) och de som inte räcker till för vanliga landslaget tar snabbt steget över till långloppen där pengarna ökat.

Petter Eliassen missade förra säsongen en tävling i vanliga världscupen på grund av sjukdom. Han lyckades inte ta tillbaka platsen, klev då över och blev direkt långloppens konung.

Det fanns en tid, det är bara något drygt årtionde sedan, som Vasaloppets arrangörer önskade att de norska toppåkarna skulle satsa mer på Vasaloppet för att öka statusen på elitdelen.

Varför säger folk saker, kan man undra nu när Norge har tre raka segrar och också har de stora favoriterna till dagens seger.

I Norge fanns de största motståndarna mot Jan Boklövs V-stil som revolutionerade backhoppningen. Det var framför allt det estetiska de sköt in sig på.

Jag vet inte. Att lägga ut skidorna i ett V ser ju bara ut som utfällda vingar före landning. Så fult är det väl inte.

Dubbelstakandet däremot.

Jag vet att det var någon som häromveckan (när det var parallellslalom i Stockholm) skrev att idrotten aldrig är statisk och att grenar och sporter förändras och jag vet att någon var jag.

Men det som gjort skidåkning till en vacker sport är just de olika åkstilarna.

Saxning, diagonalande, stakning med benspark eller dubbelstakande i klassisk stil.

Och de olika växlarnas skilda stilar i skejt.

Dubbelstakandet gör att det ser likadant ut från början till slut och när åkarna når en uppförsbacke och det blir det där framåtlutande huggandet ser det gräsligt ut och det ser likadant ut bland motionärer numera och ja, jag håller också på så ibland.

En käpphäst jag har som krönikör har alltid varit att ha ett alternativ.

Att klaga på något, att kräva någons avgång eller skrika om förändring är det lätta, att lansera alternativ är bökigare men jag har alltid försökt följa upp a med b.

Den här gången ger jag upp.

Jag har svårt att se hur man ska lösa det här problemet.

Tvinga folk att åka med fästvalla? Låter väldigt konstruerat.

Släppa skejtåkningen fri för att få med de olika växlarnas variation? Så länge få motionärer i Norden skejtar är det inget alternativ om det ska finnas ett nära spår mellan bred och elit i Vasaloppet.

Jag ringer Christer Skoog. Skidlandslagets förre förbundskapten är nu sportchef för långloppslaget Team Exspirit.

– Jag tyckte som du förut, säger han.

Men nu när han är inne i branschen ser han och uppskattar mer de olika åkarnas olika sätt att jobba fram den bästa staktekniken.

Så det är väl som det varit med all utveckling inom skidåkningen. Man får tugga i sig förändringen och vänja sig.