Sport

Johan Esk: Liftkortsnasarna vet att kunden alltid har fel

Det här är veckans i-landsproblem. Att köpa liftkort i Sverige är att köpa en lott. Man vet aldrig vad man får för pengarna och ofta åker man på en nit.

Och eftersom det är ett i-landsproblem tar det emot innan man vill klaga och gnälla på liftkortsnasarna för det finns ju de som har det värre och visst är det så men det cyniska i det här är att liftkortsnasarna vet att vi tänker precis så.

De vet att vi svenskar lever efter mottot ”kunden har alltid fel”.

De vet att de kan sälja liftkort med inriktningen ”fullt pris, begränsad åkning”.

Det vet också att när vi svenskar är lediga eller på semester får vi ännu större ångest när vi vill påpeka att något är fel. Det borde vara tvärtom. Då, när vi ska njuta av den ledighet vi surt slitit ihop, borde vi ta oss rätten att ställa krav och klaga på allt som inte är som det borde.

Herregud vad Skistar-folket i exempelvis Åre skulle få det körigt då.

Förra vintern var jag där två vändor. Först vaskveckan (Stockholmarnas sportlov) och sedan två dagar i slutet av mars.

Liftar som står, en kabinbana som aldrig går och personal som förklarar att det kommer mycket snö på vintern skulle kunna vara barnsjukdomar om det inte varit så där sedan jag började åka till Åre i slutet av 70-talet.

Jag gillar byn. Skidåkningen där är enda stället i Sverige som liknar internationellt stuk och restaurangerna har nästan lika höga klass som sin prisnivå.

Under mina nio skidagar i Åre förra vintern gick kabinbanan två eftermiddagar. Totalt. Jag skulle kunnat skriva att det där är ett j-a skämt om jag inte varit van vid att de där gondolerna alltid hänger där som två orörliga isbitar.

Det riktigt tragikomiska uppstår när de stänger släpliftar. Det har jag aldrig varit med om utomlands.

Rödkulleområdet har två långa släpliftar som är viktiga nav i Åres liftsystem. Vid tre tillfällen under vaskveckan (skumpa är vanligare än vatten i Åre då) stod den ena (snabbare) släpliften still med motiveringen att ”det blåser hårt på toppen”.

Jag såg framför mig hur byglarna skulle stå rakt ut från vajern. Det var inte riktigt så.

Köande i en evighet, liftåkande i knapp rörelsefart och sedan upp över krönet och visst, man fick dra upp kragen och vinkla ner ansiktet för att slippa vinden. Men hård blåst? De skojade! Byglarna rörde sig inte ens i vinden.

När Åres toppliftar skulle öppna under sportlovsveckan (Här frågar jag en närstående kvinna om hur länge de var stängda och hon svarar ”kan vi inte prata om när de var öppna, de var ju mer stängda än öppna”) så var det packat med folk på platån vid lifthuset.

Innan dörrarna öppnade fick vi i en lång utläggning från någon i personalen som påpekade att de hade varit mycket is och snö att hacka loss.

Nähe, bergis. Det är det som kallas vinter. Det är därför vi är här.

Jag hade redan betalat fullt pris för liftkorten. Jag hade inga som helst illusioner om att vi skulle få tillbaka något för att liftarna stått så mycket still. Men att få dåligt samvete för att folk jobbat för att jag skulle kunna åka, där gick min gräns.

Jag kunde känna sympati för dem som jobbat hårt i vinterväder men brandtalaren borde ha dragit det där för sina chefer och höjdarna på Skistar.

Skistar får se till att anställa fler och köpa bättre utrustning.

Förra säsongen redovisade företaget en vinst på 139 miljoner kronor. Dåliga kalenderhelger påstås vara anledningen till att vinsten sjönk från 189 miljoner året före.

Att jag här mest attackerar Skistar är för att företaget är störst. Men förmågan att helt ogenerat ta ut fullt pris för liftkort när liftar står still och backar är avstängda, den sitter djupt rotad hos alla svenska liftanläggningar jag testat.

En gång stod jag i en liftkortskö i Flottsbro, Huddinge, och hörde en pappa försöka förklara att han borde få rabatt eftersom en backe, av tre, var avstängd för preparering. Han kunde lika gärna försökt prata swahili med killen i luckan.

Jag kunde sakna pappans förvåning över att vi skulle betala för något vi inte fick.

Jag fick tidigt lära mig det hårda livet i Stockholms skidbackar.

Klassiska Botkyrkabacken, den låg granne med E4:an vid Alby. Det var där jag åkte mycket innan jag ens fyllt tio och där fanns en riktig rysarlift.

Vid grönt ljus skulle man dra ner en järnstång, sätta plattan mellan benan och åka iväg. På den här tiden vägde jag lika mycket som en gråsparv så det där med åka väg blev ett ryck som gjorde att jag hängde och dinglade någon halvmeter över marken.

I bästa fall utan krossade pungkulor.

Och sen, däruppe. Inga våffelstugor, inga fjäll, inga alptoppar att blicka ut mot. Jag hade inte sett sånt än. Jag var ett radhusbarn från Botkyrka men älskade synen av höghusens kvällsljus.