Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Johan Esk: Nu står vi vid vägskälet

Det mest tragiska är att frågan inte var om våldet i svensk idrotts skugga skulle skörda sitt andra dödsoffer. Utan när.

Och nu står vi vid vägskälet:

Fullskaligt supporterkrig med fler dödsoffer – eller fred i vår tid?

Och då är frågan om det går att ha supportrar på bortamatcher?

I augusti 2002 dödades 26-årige Tony Deogan i sviterna av ett huliganslagsmål i Högalidsparken.

Det tog nästan 12 år, till den 30 mars 2014. Dagen då 90-åriga fotbollsallsvenskan skulle starta, då kom nästa dödsfall.

Och med risk för att låta cynisk – jag har både väntat och fruktat att det skulle komma. För våldet som sker i idrottens skugga är ofta så våldsamt och grovt och människokroppen är så sårbar att det känts oundvikligt att förr eller senare skulle ett liv krävas.

Jag har skrivit om det här i 25 års tid. Jag har som krönikör i tio års tid drivit linjen att idrotten alltid är en spegel av samhället och att problemen som finns runt idrotten alltid finns i resten av samhället.

Men – idrotten har varit skonad från dödsfall jämfört med hur det ser ut på andra håll i svenska samhället där våldsgäng är starka.

I Göteborg hade det gängrelaterade våldet fem dödsskjutningar under bara 10 veckor i höstas.

Är det dit svensk idrotts supporterkultur är på nu?

Ska de mest våldsamma krafterna beväpna sig med skjutvapen, jaga hämnd och låta våldsspiralen skena iväg helt utom kontroll för klubbar, polis och seriösa supporterkrafter?

Eller:

Var det här botten? Behövde Sverige ett nytt dödsfall för att förstå hur allvarligt läget är? Behövde de mest våldsamma supportrarna den här väckarklockan? Behövde de påminnelsen att nästa gång kan det vara de som aldrig vaknar upp?

I så fall kan det vara det här fruktansvärda som fick tillräckligt många att känna:

Nog nu. Det räcker nu.

Ivan Turinas tragiska dödsfall för snart ett år sedan fick de olika supportergrupperna att lägga undan hatet för en stund och enas i sorgen – och i sin gemensamma kärlek till fotbollen. I den bästa av världar händer samma sak nu.

För kärleken till fotboll kommer inte att försvinna. Ett människoliv är släckt men passionen för fotboll kommer att få tusen och åter tusen att fortsätta gå på fotboll och alla kommer att ha en chans att påverka hur framtiden ska se ut.

En fråga som måste upp är om det går att ha bortasupportrar på matcherna. I hockeyns kvalserie har derbyna i Stockholm spelats utan bortasupportrar.

Det är en enorm förlust för idrotten. Men vinsten har varit en lugnare miljö för alla som varit på väg till och från Hovet.

För risken med allt våld är att helt oskyldiga kan drabbas. Sent i lördagskväll blev restauranggäster i Helsingborg skadade och skräckslagna bara för att de råkade vara på fel plats när huliganer drog fram.

Är sånt klubbarnas fel?

Jag svarar med de här frågorna:

Är det en ungdomsgårds fel om ungdomar lämnar gården och ställer till bråk på stan? Är det en skolas fel om elever slåss efter skoldagens slut?

Nej. Men ungdomsgårdar och skolor har sitt delansvar.

Precis som klubbarna har sitt delansvar för det som hände i Helsingborg den 30 mars 2014. Ett ansvar de delar med supporterorganisationer och förbund och poliser och politiker och medier. Tillsammans har vi alla hjälpts åt att sänka ribban för vilken miljö som anses okej i och kring stora matcher. Tillsammans har vi vägrat inse att det här skulle hända.

En man kom inte hem igen.