Fingrarna spretade några sista gånger för att krama fast greppet om staven. Hon satte fart och hon drev upp hastigheten och det märktes på trycket i löpningen att försöket var riktigt allvarligt menat, men det var så länge sen, skulle hon verkligen kunna?
Hon kunde.
Någon sekund senare var Jelena Isinbajeva på väg ner genom ett dån av jubel från dem som vägrat gå hem och ribban låg kvar där uppe. På fem meter och en centimeter. Aldrig förut har någon kvinna hoppat stav så högt inomhus.
Hon var tillbaka.
En gång i tiden käkade hon världsrekord till frukost men det var en annan tid, för Jelena Isinbajeva är det nästan som ett annat liv. Det är tre år sedan hon satte det 27:e världsrekordet.
Hon är tillbaka på de höjderna där bara hon varit.
Hon är också tillbaka på en nivå där resultaten matchar hennes stjärnstatus.
Hon är tillbaka som en av de största kvinnorna i idrottsvärlden och det hände i Stockholm dan efter att hon pratat om att hon bara hoppar för att det är kul och utan press.
Det här var riktigt kul att se men det där att hoppa utan press kan hon glömma nu.
"Jag känner ingen press". Det låter alltid så när de som varit högst upp har bytt spår eller gren eller gjort uppehåll och kommit tillbaka. De påstår alltid att pressen är borta, att de bara tävlar för glädjen och känslan men det är så klart långt ifrån hela sanningen.
Den där press- och kravfria tillvaron existerar bara en kort stund, när tävlingarna är tillräckligt små och resultaten tillräckligt bra. Men sen kommer suget efter de stora segrarna och om framgångarna uteblir då kommer frågorna och pressen.
Samtidigt som Jelena Isinbajeva började falla blev Usain Bolt kungen av friidrott. Bolts status klarade av smällen i Sydkorea. Isinbajeva pumpade under guldåren upp sitt varumärke så hårt att hennes status klarat två år utan stora guld, ingen friidrottare har klarat att ta Isinbajevas plats som den klarast lysande kvinnliga stjärnan.
Alla segrar har skapat en självsäkerhet som ger henne utstrålning som fortfarande kan lysa upp en gala från första hoppet. Och när hon i onsdags satt på en presskonferens var det som att höra en rysk bröllopsgäst hålla tal.
En rysk bröllopsgäst ställer sig inte upp och pratar om gamla tider och drar några skämt. En rysk bröllopsgäst pratar fritt om liv och kärlek.
Jelena Isinbajeva talade om livet och känslor och glädje och saknad när hon pratade om fallet från toppen, frånvaron och vägen tillbaka.
Mitt under VM-finalen i Berlin 2009 märkte hon att tankarna var någon annanstans. Hon klarade inte en enda höjd och även om hon senare samma år putsade världsrekordet utomhus (5.06) var lusten och drivet borta.
Hon tog ett sabbatsår 2010.
Ett ledigt år med många middagar och nattklubbsnätter med vänner. Låter som en drömtillvaro i mina öron.
För Jelena Isinbajeva blev det för tråkigt och därför kom hon tillbaka. Därför började hon hoppa igen men hon säger inget om att hon så småningom måste tillbaka till en tillvaro utan idrottstliga mål och tydlig träningsagenda.
Det ligger några år bort och första stora steget dit är OS i London.
Det är där hennes snack om hoppning utan press sätts på stora prov. I går var en annan kväll. Efter inhoppningen blev det 90 minuters väntan och en inledande rivning men sen svävade hon mot höjder ingen annan är i närheten av.
Och då fanns leendet och den avslappnade hoppningen där och det måste varit såna här kvällar hon saknat.