Vi kliver ur bilen och det är som att kliva in i en bok av Moberg. Det måste ha varit så här utvandrarna kände det när de kom till Amerika för att bli nybyggare.
Långt borta. Och ändå. Det är som hemma.
Hallen ligger i kanten av en mindre lövskog och träden ser ut, låter, luktar som hemma och om det inte varit för att rovfåglarna varit så många i skyn hade det här verkligen kunnat vara en idrottshall någonstans i Sverige.
Därinne tränar svensk idrotts nybyggare. Förste svensken i NBA. Resultatet av en romans mellan två basketspelare.
Christopher Jerebko lämnade USA, New York och universitet Syracuse och flyttade 1981 till Sverige, Kinna och laget Marbo.
I stadens damlag Sätila spelade Elaine. De hittade varandra och när Chris fick jobb i transportbranschen några år senare blev paret kvar. De fick två barn, båda spelar idag basket. Dottern Johanna i svenska Mark. Sonen i Detroit Pistons.
Och frågan är hur han, en svensk, hamnat här.
– Man ska ha tur, man ska vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, säger Jonas efter träningen.
Sen är det hård träning, jag har jobbat hårt för att komma hit, jag ska jobba hårt för att komma ännu längre.
– Först ville jag bli proffs och det blev jag i Italien. Sen ville jag till NBA och nu är jag här. Så nu gäller det att sätta nya mål. Nu är det ”starting-five” och All Star-matchen jag siktar mot och det ser jag inte som någon omöjlighet på sikt.
Med sin nedskruvade Stefan Edberg-ton kan Jonas redovisa såna uppskruvade förväntningar utan att få det att låta kaxigt.
En månad senare ska Jonte Karlsson, Sveriges landslagsansvarige, ta i när han beskriver Jonas:
”Han är en talang som förstått att man måste jobba hårt. Jag har aldrig träffat en basketspelare som är så målinriktad och så överjävlig på att nå sina mål.”
Det är en dryg månad efter det där träningspasset jag ringer Jonte. Känner att jag vill stämma av de intryck jag fått av Jonas med någon som träffat honom mer.
Intrycken av Jonas verkar stämma. Under den timme vi träffas är det vissa saker som fångar mig.
Det vuxna intrycket. Han är 22 år men det finns något erfaret över honom. Jag tror inte det beror på utbildningsprogrammet (med föreläsningar om media, kläder, pengar, regler och uppförande) alla nykomlingar i NBA genomgår. Det är mer att hans basketresa redan pågått ett bra tag. Från Kinna, via Luleå (Plannja) till Italien och nu USA. Han är van att ta ansvar för sig själv och sina karriärval.
Den distanserade trevligheten. Jonas verkar redan ha gått mediekurs hos stans store svensk, Nicklas Lidström. Han svarar vänligt på alla frågor men svaren ger inga uppslag till nya spår. De får intervjuaren komma med själv.
Den tydliga målmedvetenheten. Han är här för att se och lära och vänta på sin chans. Men han tänker aldrig nöja sig med att bara ha varit här och sett och lärt.
När vi träffas har träningsmatcherna inte börjat. När jag ringer en månad senare är det bara två kvar.
Träningsmatcher är som försöksheat i andra sporter, till sist spelar de ingen roll men det skadar inte om de går bra. För Jonas Jerebko har försäsongen gått bra.
– Jag är väldigt nöjd, men sedan får man ju se hur det blir nu när serien början, säger han i telefon.
Hur har spelet varit?
– Som jag trodde. Jag tycker att jag klarat att ta steget från italienska ligan till det som är här bättre än väntat.
Jag kan avsky våldsromantiken det fortfarande finns spår av i sportjournalistiken. De populistiska strömmar som gapar om hur hemskt det är med filmningar men hur härligt det är när någon står upp för laget genom att gå in med dobbarna före.
Trots det tycker jag att Jonas Jerebko gjorde helt rätt i sin allra första match i Pistons tröja.
Fem minuter före slutet blev det ett mindre bråk. Miamis Jamaal Magloire slog till Jonas Jerebko i ansiktet, Jerebko knuffade bort Magloire, knuffen tog i ansiktet och båda blev avstängda. Magloire missar seriens två första matcher, Jerebko en. I stället för NBA-match på onsdag kväll får han göra sin debut på fredag mot Oklahoma City – hemma.
När jag ringer Jonas frågar jag:
Var din reaktion spontan eller hade du tänkt att ingen skulle få köra med dig bara för att du är rookie?
– Jag vet inte vad jag kan säga till tidningarna … eh … äh, det är bara att ta konsekvenserna av det som hände.
Fattar inte varför jag frågade. Jag hade ju träffat killen. Hade märkt att det där inte är någon som tänker bli sedd som chicken swede.
Det har funnits NBA-spelare med svensk anknytning.
Joakim Noah har svensk mamma, är fransk-amerikansk medborgare och har valt att spela för franska landslaget. Maciej Lampe föddes i Polen men växte upp i Sverige, är polsk-svensk medborgare och har valt polska landslaget. När ni läser om Lampe på nätet läser ni bara om en ”polish player”.
Jonas Jerebko är svensk-amerikansk medborgare men föddes och växte upp i Sverige och ska fortsätta att spela för svenska landslaget.
Därför går det att säga att Jonas Jerebko blir förste svensk i NBA.
Hur kommer det att kännas?
– Jag tror inte att jag kommer att förstå det innan det händer. Jag längtar efter att få flyga över hela USA och spela matcher. Man tror att det ska vara så stor skillnad att vara här, men alla är människor, alla gör misstag. Nu är det här min vardag.
I den vardagen har han ändå nära till sina rötter, Jonas har tillbringat många av sina somrar i USA.
– Jag känner igen livsstilen. Känner jag att jag skulle behöva kan jag ringa farmor och farfar, fastrar och farbröder, de bor inte så långt bort. Och jag har en kusin i närheten som har kommit över varannan helg.
Vad de gjort då? Kollat sport. Baseboll och (amerikansk) fotboll, säger Jonas och drar ut på sporternas sista vokaler, som man gör här. I vinter lär det bli en del ishockey. När jag och fotografen Chris berättar att vi också håller på med ett reportage om Red Wings och berättar att de spelar hemmamatch på kvällen hinner vi knappt tystna innan Jonas frågar någon assistent i Pistons:
– Kan du kolla om det går att fixa två biljetter?
Det går. På kvällen ser vi hur Jonas och en kompis guidas runt av Red Wings-folk i det inre av Joe Louis Arena.
Pistons blev mästare 2004 och spelade NBA-final året efter. 2008 var laget i sin sjätte raka conference-final, men senaste säsongen blev det förlust redan i slutspelets första omgång.
Nu är det delvis ett nytt lag som ska byggas av nye coachen John Kuester. Efter 13 år som assisterande coach i sex olika klubbar har han för första gången huvudansvaret.
– Vi har ett ganska ungt lag, kommer att springa mycket och spela en snabb basket. Men vi måste också se till att täppa till bakåt, säger Jonas.
Det sista har gått så där. Efter tre raka vinster kom fyra raka förluser under slutet av försäsongen och det var defensiven som strulade.
Vad väntar Kuester och ledningen sig av dig?
– De förväntar sig ingenting av en rookie, säger Jonas. Men det är bara att vara väl förberedd och gå ut och ta chansen när den kommer.
Försäsongen tyder på att han kommer att få en hel del chanser. Han har spelat sju av åtta matcher, startat en och snittat nästan 18 minuter. Han har ofta fått försöka ta bort motståndarnas bästa spelare och ändå har forwarden snittat sex poäng.
Chris McCosky hade tidigt en annan bild av läget än Jonas.
Reportern på Detroit News har bevakat Pistons i tio år. I år har han flyttats (degraderas låter det som) från NBA till att bevaka NHL och när vi stod i Red Wings hockeyomklädningsrum ville han hellre prata basket.
– Jonas är stor (206 centimeter) och han har talang, han kommer att få spela en hel del, sade Chris McCosky. Jag vet att de (Pistons) har stora förväntningar på honom. Jag såg honom i en sommarliga och då var han en av de bästa. Han var så sugen på att riktiga säsongen skulle börja, det var som att se ett djur i en bur.
I NBA finns 14 spelare i matchtrupperna. När det är match får tolv spelare byta om.
Natten till lördagen svensk tid kan en av de tolv vara svensk.
Nummer 33. Jonas Jerebko.