Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Kalla: ”Jag tror att jag har fått tålamodet härifrån”

KÄYMÄJÄRVI/TÄRENDÖ. Charlotte Kalla nådde stjärnorna och det är här, nedanför alla trädtoppar, hon har sina rötter.

Följ med till platserna som var Kallas uppväxt. Följ med till en by hon aldrig visat upp.

För del tre i DN:s serie Med Kalla mot OS landar vi i Luleå. På vägen från Kallax till Kalla rullar först hyrbilen två och en halv timme norrut. Vi passerar polcirkeln, pausar en natt i Pajala och kör nästa morgon vidare en halvtimme snett norrut i Tornedalen. Vi lämnar landsvägen. De sista två milen går på grusväg.

Plötsligt öppnar sig skogen.

En bergsrygg reser sig till vänster, en grön sluttning med midsommarblomster mitt i juli syns till höger. Sjön däremellan.

Vi letar oss upp bland gårdarna, stannar till när vi känner igen Charlotte Kallas bil.

Det är här en av Sveriges största och mest uppmärksammade idrottsstjärnor hör tystnaden och hittar lugnet. I den här byn är det långt till mixade zoner, Vinterstudior, vallaval, prestationskrav och vinter-OS. Här har inga journalister varit.

Foto: Jonas LindkvistFestplatsen på Tärendöholmen. Här arrangerade Charlotte Kallas klubb IFK Tärendö under många år uppträdanden och konserter. Intäkterna gav föreningen bra ekonomi. I juni 1973 var ett band som då fortfarande hette Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid här. Det som blev Abba fick 6232 kronor i gage. 1994 spelade Nordman på samma plats. Charlotte var i publiken för första gången.

Bildspecial: Med Kalla mot OS.

Ur ett av husen kommer en kvinna. Vit t-shirt, hängselbyxor i jeans, svarta träskor och ett leende. Lena Kalla hälsar välkomna.

Charlottes mamma. Här växte hon upp som tredje barnet i en skara på sex.

Nog har jag påverkats av att växa upp här uppe.

När Charlotte hälsar på är hon femte generationen på gården. Hennes släkt har funnits här sedan mitten av 1800-talet. Det var här hon tillbringade massor av tid under barndomens somrar och helger. Det är här hon träffar släkt och det är här hon nu ska ut på en löprunda. Jag ska med.

Berätta var vi är.

– I Käymäjärvi. Det betyder ungefär ”följ med ned till sjön”. Och det är dit vi ska, säger Charlotte när vi joggar igång.

Det bor ett 15-tal personer i byn, vi är 45 minuter från Tärendö, Charlottes hemort som vid kvällens besök ska kännas som en metropol.

Foto: Jonas LindkvistI mammas hemby. Släktens första hus i byn Käymäjärvi byggdes av Charlottes morfars farfar i mitten av 1800-talet. ”Hur ska ni klara er här”, undrade folk. ”Det sägs att han svarade 'Med hederlighet och hårt arbete'”, berättar Lena Kalla.

Vi springer runt sjön och kommer till den sida där religionen var striktare när mamma Lena växte upp. Vägen tar slut. Charlotte Kalla pekar mot ett hus.

– Det var hit min mormor Aino (Huttunen) kom från Finland när hon var 16 år och skulle jobba som piga hos några släktingar.

Så om hon inte träffat din morfar här hade du inte blivit den du är?

– Nä, så är det ju.

Vi försvinner in i skogen. Under en och en halv timme ska våra skor möta grusväg, mjuk skoterled, smala och våta stigar. Då och då finns en myr som inspirationskälla bredvid.

Det är ju det där med arv eller miljö. Vad som gör oss till den vi blir. Vad tror du?

– Nog har jag påverkats av att växa upp här uppe. Jag tror att jag har fått tålamodet härifrån. Saker måste få ta tid. Och man måste jobba hårt om det ska bli bra, man får inget gratis.

Foto: Jonas LindkvistMed några få korta avbrott tillbringade Charlotte Kallas morfar Väinö Martikkala hela sitt liv i byn Käymäjärvi, sex mil från Charlotte Kallas uppväxtort Tärendö. I en bod på gården samlade han saker som andra gårdar rensade ut, bland annat skidor och stavar från förr.

När det gäller arvet är det en person som under dagen är ständigt närvarande i historierna. Väinö Martikkala. Charlottes morfar.

När Charlottes framgångssaga berättas är farfar Bengt med all rätt ofta med. Det var han som första gången tog sitt sjuåriga barnbarn till elljusspåret i Tärendö.

Charlotte säger att hennes morfar tyckte att hans egen styrka och envishet också hade haft sina stora spår i Charlottes personlighet.

– Jag träffade författaren Mikael Niemi i Pajala häromdagen, berättar Charlotte. Han säger att det finns så mycket att berätta om min morfar.

– Moffa (det är så Charlotte kallar honom) var en riktig kraftkarl. Han tyckte att alla stockar som inte var högre än att de gick till hakan, de skulle man klara att lyfta själv.

Foto: Jonas LindkvistMer ur morfars samling. 

Morfar jobbade i skogen och med djuren på gården och bäst trivdes han när han fick vara med hästarna i skogen. Gården i Käymäjärvi lämnade han bara i nödfall.

– Under alla år jag bodde i Tärendö kom han bara och hälsade på två gånger. Vi fick komma till honom istället. Men han flyttade faktiskt till Stockholm (hans systrar hade flyttat före) för att jobba som fönsterputsare.

– Efter en månad var han tillbaka.

Fast han for iväg en gång till. När Aino åkt hem till Finland följde Väinö efter för att fria.

– Moffa var väldigt mycket för sina rutiner. När han på slutet bodde på hemmet skulle han alltid gå och lägga sig en viss tid. Men när jag skulle tävla i OS i Vancouver så ville han vara uppe och se loppet. Han och mamma satt tillsammans och såg när jag vann mitt första stora guld.

Min farfar kunde bli slagen om han pratade finska i skolan.

Charlottes morfar och mormor skilde sig innan hon föddes.

– Jag önskar att jag hade kunnat prata mer med mormor och att hon kunde fått berätta mer om sitt liv. Men det var svårt eftersom hon inte pratade svenska. Om vi skulle prata fick mamma vara med eller så fick vi använda korta, enkla ord. Det blir inte samma sak.

Charlottes föräldrar kan både finska och meänkieli (som kallats tornedalsfinska). Charlotte och hennes systrar har klagat på sina föräldrar att de inte också fick lära sig det bättre.

– De tänkte att det skulle bli rörigt att blanda språken när vi var små. Förut var det också känsligt med svenskan och finskan här uppe. Min farfar kunde bli slagen om han pratade finska i skolan.

Foto: Jonas LindkvistCharlotte Kallas mamma Lena, som är uppväxt på gården i Käymäjärvi tänder bastun efter dotterns tuffa träningspass på grusvägar, stigar och myrar.

Vi stannar för att dricka. Jag spanar efter björn men ser ingen. Vad jag ska göra om jag ser en? Jag tänker på Charlottes förslag innan vi lämnade gården:

– Moffa sade alltid att man skulle dra ner brallorna och visa arslet.

Det var oklart om hon skämtade.

Hemvändare är ett stående inslag i den svenska sommaren. Folk gör som Charlotte Kalla. Letar upp sina rötter och hälsar på. Hemvändandet har mycket nostalgi och romantik över sig. Att vända hem för gott är något helt annat.

Skulle du kunna flytta tillbaka till de här trakterna?

– Vet inte. Kanske till någon del av Norrbotten, säger Charlotte och jag tolkar det som att Luleå då ligger närmare än Tärendö.

Senast vi sågs började dagen med ett dubbelt träningspass i Sundsvall och fortsatte med sponsorjobb i Göteborg.

Foto: Jonas LindkvistCharlotte Kalla på löptur med DN:s Johan Esk.

Vi pratar om vad hon gjort sedan dess. En kväll drog hon ner från Sundsvall till Gävle över kvällen för att se Håkan Hellström och allra helst höra ”Din tid kommer”.

Vi pratar om att det snart är ett år sedan hennes då svåraste skada i karriären kom. En smärta i överkroppen gjorde att hon inte kunde köra ordentlig stakträning förrän i oktober.

En halvtimme senare stannar vi igen för att fylla på och bli av med vätska. Jag undrar om hon verkligen vet var vi är. Ett 50-tal meter bak undrar Charlotte Kalla var vi är.

En skylt med något som liknar en orienteringskarta sitter utmed en grusväg.

– Vi borde väl vara här någonstans?

Charlotte pekar på kartan med rödmålad nagel, ett spår av att hon nyss hade 30-årsfest. Mitt svar:

– Frågar du MIG det?

Foto: Jonas LindkvistEfter löpning på vägar, stigar och en myr går Charlotte in i moster Bertas hus på gården i Käymäjärvi och kör ett styrketräningspass.

Några hundra meter senare är det med lycka och lättnad i rösten hon konstaterar att vi ska svänga in. Jag känner lycka och lättnad för att slippa spela rollen som Anna Haag. De två hade inte koll på var de var under ett långpass i Ramsau. När mörkret lade sig och bergen tornade upp sig fick blixten från deras kamera hjälpa dem att hitta hem.

Väldigt lite av det Charlotte visar upp och berättar den här dagen visar spår av hennes speciella yrke. När vi träffar fotograf Jonas Lindkvist kommer en skillnad.

Här tog jag min första autograf. Leif ”Loket” Olsson var här och hade bingo.

För mig är den långa löpturen snart slut. För Charlotte börjar den riktiga delen av träningspasset. Hon ska ut på myren, inte för långt ner i träsket. Det ska bli minst en halvtimmes löpning som går ut på att pressa sig och bara ta sig framåt.

Hemma i köket står mamma Lena och följer ett recept Charlotte lagt fram. Ugnsstekt fläskfärs med rödlök, sparris och solrosfrön. Charlotte har lärt sig att gilla rätten genom en av matkassarna hon beställer.

Köket är nytt, ljust och fräscht. Lena pekar ut mot ett hus med många år bakom sig. Det är verkligen där Charlotte Kallas rötter finns. Släktens första hus i byn, byggt av Charlottes morfars farfar i mitten av 1800-talet.

Foto: Jonas LindkvistCharlotte Kalla vid Tärendöholmen.

Charlottes mamma Lena berättar:

– Han hette Petter Andersson Martikkala och lämnade Finland, antagligen ett år när det var missväxt. Han hade hört att det skulle vara bra i Norge och begav sig dit men vände hemåt. På vägen tillbaka kom han till en by här i närheten, Palokorva. Där träffade han Anna Carolina Hjärtström och de hamnade i Käymäjärvi.

Hur ska ni klara er här, undrade folk.

– Det sägs att han svarade ”Med hederlighet och hårt arbete”, berättar Lena.

Låter som Charlottes filosofi i sin dopningsdrabbade sport.

Köket fylls av liv. Charlotte har klarat av myren och ett styrkepass i moster Bertas hus. Yngsta systern Christelle som pluggar till ingenjör i Uppsala, har en särbo i London och ska ge Stockholm en chans, har också varit ute på en löprunda.

Foto: Jonas LindkvistCharlotte Kallas kusin Solveig fyllde fem år dagen före DN:s besök i Käymäjärvi. Charlottes rödmålade naglar är ett spår från den 30-årsfest hon hade tidigare i somras.

Moster Ida Martikkala dyker upp med sambon Johan Tornéus och barnen. Ida är bara fem år äldre och inspirerade Charlotte att lära sig läsa redan vid fem års ålder. Idas dotter Solveig fyllde fem igår. Lillasyster Ingegerd skulle kunna charma till sig hur många chokladkulor som helst, det stannar vid fyra.

Mamma Lena går ut och tänder bastun, förut var det ett häststall.

Vi kikar in i morfars museum. Han samlade saker som andra gårdar rensade ut. Då och då lämnas föremål in till riktiga museum runt om i Norrbotten. En skidstav Charlotte kollar in skulle definitivt inte gått av under VM-tremilen i Lahtis.

Några timmar senare rullar vi in i Tärendö. En skylt visar vägen till två viktiga platser.

Lanthandel.

Staty.

Foto: Jonas LindkvistBoden där morfars saker samlades.

Det är ingen överdrift att Charlotte och hennes familj har svårt att vänja sig vid att hon verkligen står staty i parken nedanför ICA i sin hemby.

Innan vi är där går vi bron över till festplatsen på Tärendöholmen. Här arrangerade IFK Tärendö under många år uppträdanden och konserter. Intäkterna gav föreningen bra ekonomi.

I juni 1973 var ett band som då fortfarande hette Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid här. Det som blev Abba fick 6232 kronor i gage.

1994 spelade Nordman (gaget finns ej angivet i IFK Tärendös 70-årsskrift) på samma plats. Charlotte var i publiken för första gången.

Holmen ligger där älvarna Kalix och Tärendö flyter samman, de hörs knappt. Charlotte Kalla har attackerande myggor i pannan när hon pekar mot en öde servering.

– Jag fick följa med min faster och hennes kompisar första gången. Jag stod på en bänk där borta och diggade.

Foto: Jonas LindkvistFika i köket tillsammans med moster Ida Martikkala och hennes barn Ingegerd och Solveig.

Vi går tillbaka över bron, stannar vid parkeringen. Hon berättar leende om när hon var här på bilbingo för någon vecka sedan. De var sååå nära att vinna.

Du kan ta Charlotte Kalla ur Tärendö men inte ta Tärendö ur Charlotte Kalla.

– Och här tog jag min första autograf. Leif ”Loket” Olsson var här och hade bingo.

Två av talen på min 30-årsfest handlade om att jag helt saknade talang får basket. Äntligen. Några som var ärliga.

IFK Tärendö hade inte bara pengar som kunde hjälpa ungdomar med skidutrustning. Det fanns också något annat som betydde massor för en liten skidförening i de här trakterna. Ett elljusspår.

Det är dit vi tagit oss. Alla som kan sin Kalla vet att hennes farfar lät henne testa på att åka skidor. Hon var sju år.

Så det var här allt började?

– Ja. Här var det. Och här vid början av spåret brukade de ploga ihop en kulle som vi kunde åka i och ha skidlek, säger Charlotte.

Foto: Jonas LindkvistHemma i Tärendö. Här spelade Charlotte Kalla basket innan hon började satsa fullt ut på längdskidåkningen. ”Två av talen på min 30-årsfest handlade om att jag helt saknade talang för basket. Äntligen. Några som var ärliga”, säger hon och skrattar.

Hon vänder sig bort från spåret, upp mot skolan. Pekar och säger att där, mellan husen, gick hon varje morgon. En parkeringsplats sträcker sig upp från hennes första skidspår till hennes första skola.

– Den var perfekt när jag skulle lära mig att åka rullskidor.

Skidsektionen vilar nu. Det kanske skulle kunna finnas åkare men det saknas ledare. Under ett par år låg all tävlingsverksamhet i klubben på is men nu är ett ungdomslag i basket tillbaka i seriespel. Charlotte Kallas barndomskompis Kajsa Aidanpää kämpar som ordförande för att klubben ska finnas kvar.

I början av 1970-talet bodde 660 invånare i Tärendö. 2002 var befolkningen under 200 och Tärendö kallades inte längre tätort. Vid senaste SCB-mätningen, sista december 2015, bodde 131 personer i orten. I våras var skolans existens hotad.

Foto: Jonas LindkvistRoddtur med mamma Lena på sjön som har samma namn som byn, Käymäjärvi.

Sågverket Krekula & Lauri är samhällets livsnerv. Där hade Charlotte Kalla sitt första sommarjobb. Några OS- och VM-guld senare försöker hon fortfarande lära sig att se sin skidåkning som ett jobb.

När hon visar oss Tärendö är det första dagen det inte längre finns chans att se midnattssolen. Om fyra månader går solen inte ens upp.

Hur var det att växa upp med det där mörkret?

– Jag minns det inte som något speciellt. Det var det jag var van vid, svarade hon när vi var ute och sprang.

– I fredags, när vi firade min 30-årsdag i samband med Pajala-marknad, då var solen högt uppe mitt i natten. Det var häftigt.

Foto: Jonas LindkvistEn lekpaus på gungan tillsammans med kusinen Solveig.

När vi nu i slutet av en molnigare dag står i Tärendö har hon ICA uppe till höger och bakom sig har hon idrottshallen där hon spelade basket. Tydligen hellre än bra.

– Två av talen på min 30-årsfest handlade om att jag helt saknade talang för basket. Äntligen. Några som var ärliga, säger Kalla och skrattar.

Människorna som finns här är de jag framför allt längtar till när jag kommer upp till Tärendö.

Talangen för skidåkningen var så stor att hon står staty några meter bort.

Jonas och jag har besökt Tärendö kvällen innan och läst gästboken i lådan bredvid statyn. Det är hälsningar, vänliga, från folk från hela landet.

Nu undrar jag om hon ska vara nyfiken. Det verkade så när jag berättade om hälsningarna under löpturen, men när vi sagt hej då hoppar hon in i bilen och rullar bort mot sitt barndomshem.

Foto: Jonas LindkvistEfter ett löppass ihop med DN:s Johan Esk tar sig Charlotte Kalla an den tuffaste delen av dagens träningspass på myren i Käymäjärvi, en halvtimmes löpning på en myr där målet är att pressa kroppen hårt och bara ta sig framåt.

I en av sina första tv-intervjuer sade Charlotte att ”Tärendö var hela världen när jag var liten”.

Vad är platsen för henne idag?

Jag glömde att fråga, så jag mejlar. Hon svarar:

”I Tärendö bor min släkt och mina barndomskompisar. Människorna som finns här är de jag framför allt längtar till när jag kommer upp till Tärendö.”

DN:s artikelserie om Charlotte Kalla: