Sport

Kampen inför Vasaloppet – en ständig jakt på snö

På söndag står 15.800 skidlöpare på startlinjen i Berga by för att åka de nio milen till Mora. Men kampen i spåret är för många bara en viskning i förberedelserna. För de flesta av Vasaloppsdeltagarna har den vilda jakten på snö pågått i månader. DN:s Jens Kärrman är en av dem.

Vi är ett prövat släkte, vi skidåkare från Mälardalen. Redan i november plågar vi oss själva med att kolla SMHI-appen i telefonen direkt på morgonen.

Det är sällan den skänker glädje. Det kanske ser bättre ut hos YR? Nähä, inte där heller.

När kylan kommer byter vi morgonrutin. Nu är det skidspår.se som gäller. Oj, oj, golfbanan X har nydragna spår.

Eller så får man ett sms från någon som hört från en kompis kompis att det kanske finns en slinga med hopskottad snö i grannkommunen.

Det behövs inte mycket snö för att göra oss glada. Där jag bor stakar vi runt på en gräsplätt vid en färgfabrik. 900 meter. Varv efter varv.

Ledsna är däremot våra skidor. Att inte ha ett par Stockholmskidor är tjänstefel som Mälardalsåkare. Fulskidorna glider fint på alla underlag. Grus, gräs och ibland snö. Tills de, som i mitt pars fall, helt sonika får nog av eländet och går av.

Det är lätt att måla skidåkartillvaron i mörka färger. Men faktum är att de flesta vintrar är det helt okej förhållande i ett par veckor. Då far vi ystra och glada ut på elljusspår där det rentav kan finnas uppförsbackar som kräva fästvalla.

Men då har vi ett annat problem. Hundägarna. Självfallet måste de promenera exakt samma runda som resten av året. Det finns inget alternativ. Spåret är dessutom fint och hårt att gå i, eller hur? Att ändra sina vanor de ynka veckor det är ordentligt med snö är otänkbart. Ett lågintensivt underrapporterat krig pågår i tysthet i skogarna runtom i Sverige.

Kanske något för en uppmärksamhetstörstande politiker att sätta tänderna i? Löften om hund- och promenadförbud i skidspår, kombinerat med rejäla böter eller rentav ett kortare fängelsestraff, skulle locka många röster. Jag lovar.

Det behövs inte mycket snö för att göra oss glada. Där jag bor stakar vi runt på en gräsplätt vid en färgfabrik. 900 meter. Varv efter varv.

Själv har jag förberett mig på samma sätt som många andra halvduktiga Vasaloppsåkare. Löpning varvat med rullskidåkning. Därefter första kontakten med snö i Bruksvallarna i slutet av november. Efter den magiska upplevelsen krävs det pannben och omänsklig mental styrka för att ånyo ställa sig på rullskidorna på Sörmlands blöta asfalt. Men det går, måste gå. Det är för övrigt alltid motvind när man åker rullskidor.

Under julledigheten går färden norrut. I mitt fall är det enkelt då min fru kommer från Norrbotten. Sportlovet firas givetvis i fjällen. Problemet är att jag då blir bortskämd med magiska förutsättningar. För till golfbanorna och de hopskottade slingorna måste Mälardalsåkaren alltid återvända. Det är hens öde.

Där finns också min stora brist som Vasaloppsåkare. Jag uppskattar finskidåkning lite för mycket.

En skidkompis, vi kan kalla honom grann-Tobias, är däremot gjord av bättre Mälardalsvirke. 42 varv i duggregn på en konstsnöslinga på 850 meter får inte honom att backa. Tvärtom. Själv drömmer jag i tysthet om vårvintern i norr.

Men på startlinjen i Berga By står jag likväl i morgon. För mig personligen betalar sig allt slit efter Hökberg. De sista backarna är avverkade och det börjar gå utför. I tallskogen ekar hundratals stavtag. Bortom Moraparken väntar målet och belöningen, den nästan behagliga totala tröttheten.