Att Skarpnäcksboxaren Karlo Tabaghua skulle tacka ja till titelmatchen mot polacken Daniel Urbanski var ingen självklarhet. Svensken, som är född i Georgien men bosatt i Sverige sedan tre och ett halvt år tillbaka, nappade direkt på erbjudandet. Men tränaren Vassili Boguslavski, som drillar en rad unga boxningstalanger i träningslokalen i Skarpnäck, var mer osäker. 

– Det här var absolut inget vi hade väntat oss. Jag var faktiskt emot det de första två dagarna, säger han. 

Anledningen till tvivlet: Det är bara ett drygt år sedan Karlo Tabaghua började med proffsboxning. Satsningen skulle vara långsiktig, men i stället har allt gått i rasande fart. 

Efter att i fjol ha vunnit sitt första SM-guld i amatörboxning (i 64-kilosklassen) bestämde sig Tabaghua för att sadla om. Livet som amatörboxare var över och i stället väntade nya mål – som proffs. Och sedan satsningen tog fart har han vunnit elva raka proffsboxningsmatcher, varav nio på knockout. 

– Hans stil passar bättre som proffsboxare. Han är mer koncentrerad i boxningen och en mer hårt slående boxare, säger Boguslavski och Tabaghua själv fyller i:
– Det här är större för mig än amatörboxningen, och roligare. 

Hans stora mål är att någon gång vinna en världsmästartitel på seniornivå, men redan om två veckor fajtas han alltså i Polen om IBF:s vakanta titel för boxare upp till 25 år (lätt mellanvikt, 69 kg).

Han blir förste svensk som går en sådan match och hur det än går kommer mötet att föra honom upp till rankad etta bland proffsboxarna i Sverige, enligt tränare Boguslavski.
De båda möttes för tre år sedan, då Tabaghua precis flyttar från Georgien till Växjö och gift sig med sin svenska fru.  

– Jag märkte direkt att det här är en kille som är uppriktig i sin satsning. Han tränar inte för att sedan stå med en öl i handen en lördagkväll, säger Boguslavski. 

Och för Tabaghua själv, som har praktik på ett snickeri i Stockholm men tränar boxning två-tre gånger om dagen, finns egentligen bara boxning på kartan. Även om det ibland kan vara svårt att ha familjen – och då särskilt 1,5-åriga dottern Nino – i Växjö. 

– Ja, det är jobbigt, men boxning är mitt liv. Det är samma sak som de som utbildar sig eller går på universitetet... det här är mitt jobb och betyder mycket för mig, säger han och berättar att han har boxats sedan barnsben.  

Eller i alla fall sedan 5–6-årsåldern då storebrodern hemma i Sukhumi, en kuststad vid Svarta havet, började med sporten. Att sedan hans pappa älskade boxning och själv var gammal boxare gjorde inte saken sämre. 

– Men min mamma gillar inte boxning, säger Tabaghua med ett leende.
– Hon har varit här i Sverige och hälsat på, men tycker inte om när man slåss.