Holm hade slutit sin OS-cirkel med en ny fjärdeplats, ännu ett svenskt medaljhopp borta.
Kvällen var svart, klibbig och varm när jag gick från friidrottsarenan mot simhallen på väg hemåt. Det var nästan som i Aten.
Där inne har inte mycket varit som då. Det går inte så där lätt längre. Sveriges friidrottare är inte som då och det här är en påminnelse om att det som hände för fyra år sedan kanske aldrig kommer tillbaka.
Mellan simhallen och gymnastikhallen lyste en gul tröja upp. Det stod Sverige på ryggen. Kvinnan som bar den behövde en krycka att stötta sig på.
En bild av Sverige i OS 2008.
Stefan Holm pratar om stolpe ut för hela svenska OS-truppen men han glömmer ödmjukt:
Det var ingen större bredd på översta toppen 2004. Utan friidrottarna hade Sverige bara åkt hem med tre medaljer.
Det var Carolina Klüft som fick första guldet då och det kan vara hon som tar första nu.
Ja, jag dömde ut henne fullständigt efter trestegskvalet. Men, jag skrev också att hennes mästerskapshistoria gör att jag inte blir chockad om hon slår till med medalj i längdhopp.
Sedan kom längdkvalet.
Rysarkvalet.
Efter det har den lilla chansen till medalj ändrats till en liten chans till seger och stor chans till medalj. Men det beror inte på hur Klüft hoppade utan hur illa andra kvalade.
Tre sjumetershoppare försvann och framför allt:
Naide Gomes är borta.
Efter två övertramp var hon så nervös i tredje att hon trippade i ansatsen och gjorde ett kråkhopp mot gropen och var borta. Det är nästan som att damernas höjdfinal skulle avgöras utan Blanka Vlasic. Det blir en helt annan öppenhet.
Herrarnas höjdfinal skulle också bli jämn med en knapp favorit. Andrej Silnov. Han behövde inte många hopp för att visa att kvällen och guldet skulle bli hans. Det fanns hopp då jag undrade om han tänkte lämna oss här nere.
Han ser ut som en ung Gunde Svan och har frisyr som Jan Simons (minus brylcreme) och kan få till kvällar när han är upp på egna höjder. Han fick det i Göteborgs-EM. Igår var det dags igen.
Stefan Holm har sällan haft den där förmågan att kunna krossa sina motståndare, knäcka dem mentalt med stora luftslussar ner till ribban.
Hans styrka har varit att gilla lägen. Det är som att han tyckt om att utsätta sig själv och sin omgivning för resor till nervositetens svartaste hålor.
Det största kvällen i karriären gjorde han det som värst och bäst och det fanns ett kort ögonblick, kanske var det bara några hundradelar, igår som jag trodde att han hade lyckats igen.
Han hade haft risigt läge i tävlingen igen, startat första försöket på 2,36 och fått till en bra träff.
Jag trodde att han skulle klara.
Stefan trodde att han hade klarat.
Precis som 2004 nuddade Stefan ribban, den gången levde ribban rövare ett bra tag men valde att stanna kvar. Ribban tvekade nu också men följde sedan med ner och Stefan Holm hade bara ett mästerskapshopp kvar i karriären och när han gjorde det var kameran avslagen.
Pappa Holm filmade inte.
Det blev inget lyckligt slut på filmen som kan heta "Klassresan, från Kil till Kina", men det behövs inga lyckliga slut för att filmer ska vara bra. De abrupta är ofta bäst.
Johnny Holms långa liv som mästerskapsfilmare är över. Snart är sonens karriär det också.
Storyn om de två håller för en film. Mannen utan höjdhoppsbakgrund blev en av världens bästa tränare och mannen utan höjdhoppskropp blev en av de bästa hopparna i världen.
Alshammar säger att hon ska simma vidare mot OS i London. Mest för att det är kul, hon har inte hittat något roligare att göra. Holm skulle aldrig komma på tanken:
- Jag hoppar inte för att det är kul. Jag hoppar för att vinna.
Sade Holm och i de två korta meningarna finns huvudnyckeln till hans framgångsrika karriär.
Hans största fel har varit hans lojalitet. Han har ställt upp i massor av tävlingar hemma i kalla Sverige, men den sista sommaren valde han ett varmare tävlingsprogram. Då kom också 2,37-hoppet.
Stefan Holm slutar när han fortfarande kan vinna men vet att han måste operera sig för att hålla sig däruppe.
Man ska lämna festen när det fortfarande är kul och Stefan har fortfarande roligt i det han kallar jobb, passion och en stor del av livet.
Stefan Holm, Kajsa Bergqvist och (troligen) Christian Olsson fyller under 2008 på friidrottens PRO-avdelning och de lämnar gigantiska hål efter sig.
Men Carolina Klüft är en som är kvar. Hon har till och med kvar sin största chans här.