Världsstjärnan har slocknat. Snart kan Klüft få vara glad för statistroller på de stora galorna.
Jag trodde på medalj, chansen fanns till guld och motiven var enkla.
Startfältet.
Hennes personliga rekord var fjärde bästa, med sitt årsbästa var hon sexa i fältet, inget hade hoppat sju meter i år. Och formen var bra, hade vi fått höra, allt kändes bra.
Carolina Klüft.
Hon brukar alltid vara bäst när det gäller. Brukar lyfta sig mot högre, längre, snabbare resultat ju större tävlingarna blir.
Nu var hon sämst när det gällde. Sämre än i kvalet, sämre än åtta hoppare i det svaga startfältet och 38 centimeter från sitt årsbästa.
Hon saknade fart och kraft och längd och såg inte ut att ha mer att ge. Hon har blivit en av alla dessa idrottare som var som bäst på träning.
Hon saknade också pressen. Hon flydde från den när hon lämnade sjukampen men kanske var det pressen att lyckas, rädslan att misslyckas, som fick henne att alltid vara bäst när det gällde.
Alla kan misslyckas, det är inte det. Carro har massor att ta ut på det kontot. Alla behöver inte bryta ihop efteråt, det är inte det heller.
Det var inte det jag såg som var värst. Det var det jag hörde som gav skumma vibrationer.
- Små marginaler, sade Carro om sitt övertramp.
Små marginaler? Herregud, hon var inte den enda att få röd flagg och det var 21 centimeter fram till att ens få fortsätta hoppa.
- Ett misstag i arbetet, sade tränare Bergvall.
Ett haveri i utveckling skulle man också kunna säga.
Kan hon inte vara med och slåss med de bästa när startfältet är så här skadskjutet har jag svårt att se henne göra det i framtiden.
Hon blev OS-elva i längd för fyra år sedan, bara två platser bättre nu. Hon hoppade 6.97 den sommaren och har fortfarande inte putsat det ”perset”.
Och ändå pratar Klüft och Bergvall om att hon ”kommer visa resultat” och hon ”vet att hon kan så mycket bättre”. De pratar som om de fortfarande är inne i sjukampens sköna utvecklingskurva.
Men hon har bara en (allvarlig) gren kvar.
Och där är hon bara en i mängden.
Inför OS skummade jag ett flashigt magasin från Internationella friidrottsförbundet. Två idrottare hade egna helsidesannonser.
Christian Olsson och Carolina Klüft. Så stora har de största svenskarna varit i världen.
Världens stora medier ville i går fortfarande höra vad Carro hade att säga. Om ett par år kanske hon knallar genom den mixade zonen, stannar till vid den halverade svenskklungan och på vägen kommer skribenterna från de stora medieelefanterna att säga:
- Kolla, där är Klüft. Vad håller hon på med nu för tiden?
- Idrott har aldrig varit det avgörande för mig, sade Carolina Klüft i går.
Det är den framgångsrikes lyx att säga så. Om resultaten fortsätter att lysa med sin frånvaro, om arrangörerna slutar att jaga hennes namnteckning. Det är då hon verkligen kommer att känna vad idrotten har varit för henne.
Jag hade lovat mig själv att aldrig mer klaga på Carros beslut att överge sjukampen men löften är till för att brytas. Det kan vara när det beslutet fattades det började gå snett. I längd.
Jag backar bandet ett år. Till mitt och Sven Gustavssons snack med Heike Drechsler. Tyskan hade i många år varit stjärna i längd och under en kort tid även kört sjukamp. Hon ångrade att hon inte givit mångkampen fler år.
Drechsler tyckte att Klüft skulle fortsätta med sjukamp om hon ville bli bättre i längd. Mångkampsträningen skulle hjälpa henne till längre längder.
Klüft och kompani skulle aldrig erkänna att det ligger något i det.
Bergvall anade redan i går vad som skulle stå i tidningarna i dag. Han sade att det kommer att ge Klüft extra driv att i VM om ett år visa hur fel vi har.
Gärna för mig. Om hon håller på då.
Jag tror att höstens fortsatta tävlingar inte bara blir avgörande för hur omvärlden ser på henne. Utan också för hur hon ska se på sin egen framtid.