Men bakom den tuffa fasaden fanns en lågmäld och sårbar människa.
När sorgen känns tung minns vi de ljusa bilderna från Sydney, en septemberdag för fyra år sedan. Mikael Ljungberg och Ukrainas Davyd Saldadze utkämpade en jämn OS-final i 97-kilosklassen, där svensken till slut stod som segrare. Efter tio år på toppen var han äntligen framme vid sina drömmars mål.
Gnistan för att börja brottas tändes när han sju år gammal såg Frank Andersson bli världsmästare i hemstaden Göteborg. Mikael Ljungberg följde med sin storebror Jonas till Mölndals brottningsklubb och det behövdes inte många pass innan tränaren, Janne Brandberg, konstaterade att han fått grepp om en jättetalang.
Han hade motoriken och tajmningen - kort sagt: känsla för brottning.
Under vännen och tränaren Leo Mylläris ledning utvecklades han till en stjärna.
1993 kom det stora genombrottet när han upprepade Frank Anderssons bedrift och blev världsmästare på hemmaplan i Globen. Det skulle bli ytterligare en VM-titel och två EM-guld. Mikael Ljungberg var dominanten i svensk brottning under 1990-talet.
Men det var något som saknades. Även om Ljungberg blivit OS-fyra i Barcelona och tagit brons i Atlanta var förväntningarna inte överdrivet stora på honom när han anlände till Australien. Inom sig hade han samlat kraft för han visste att det kunde vara den sista möjligheten att vinna den finaste titeln.
Han stod vid den där kullen utanför presscentrat i Sydney och berättade på sitt lågmälda sätt att han kände sig i god form. En go´ gubbe, svår att inte gilla.
Några dagar senare var han draperad i svenska fanan med glädjetårarna rinnandes ner för kinderna.
Det var en bild som gjorde starka intryck på de flesta - däribland kungaparet, som följde hans OS-final på plats. Efter matchen överraskade kung Carl Gustaf med ett brottargrepp på mästaren.
- För Sverige, sade Ljungberg och regenten lär ha nickat instämmande.
Året efter blev Ljungberg Victoriastipendiat och fick medalj av kronprinsessan.
Han blev utsedd till Årets göteborgare 2000.
Men den finaste utmärkelsen, bragdguldet, den fick han aldrig.
Skadorna hindrade Ljungberg från att nå ännu större framgångar. Ett sargat knä stoppade honom vid hemma-VM i Gävle 1998 och det var till slut en axelskada som satte punkt för karriären.
Vid sidan av brottningen engagerade sig Mikael Ljungberg mot dopningen och mot våldet i samhället.
Mikael Ljungberg går till historien inte bara som en av svensk brottnings utan även svensk idrotts stora.
Privat må han ha varit en mjuk och känslig människa.
Som brottare var han komplett - utan tydliga svagheter.
Eller som OS-finalmotståndaren Saldadze uttryckte det efter sin förlust i Sydney.
- Han kan allt.