Alltid samma mönster vid stora nyhetshändelser.
Först några varv kring det inträffade. I ringarna på vattnet blir det insändare och morgonsoffor och diskussioner om något helt annat.
Efter Micke Ljungbergs död kunde resonemanget till slut sammanfattas:
Det är synd om våra idrottsstjärnor som slutat.
Ja, det gör ont när karriärer brister. Det gör jätteont när strålkastare släckts, telefoner och nationalsånger tystnat, kickarna ska hämtas någon annanstans. Jag förstår att det är asjobbigt.
Men det är inte mer synd om segraren som fått kliva ner från prispallen än artisten som inte längre har hits, skådisen som bara får skräproller, programledaren som flyttats till kanaler ingen ser.
Det har pratats om ansvar. Idrottens ansvar.
Idrotten försökte ta ansvar och ge Micke Ljungberg uppgifter men Ljungberg mådde för jävligt. Idrotten gav honom ära och berömmelse, men han kunde må för jävligt då också.
Det hördes inget om det då. Det hördes inte heller något om att Emma Igelström mådde dåligt igen innan hon plötsligt tog timeout i våras.
I vanliga arbetslivet har ångest och utbrändhet blivit en slags folksjukdom.
I idrotten är symtomen peststämplade. Där finns inte plats för svaga individer.
Efter Mikael Ljungbergs död önskar jag att fler idrottare vågar berätta hur de mår så att man inte bara får bilder av leende landslagsstjärnor. Och att fler idrottare förbereder sig på vad som väntar efter sista slutsignalen. Nu verkar det vara en chock att karriären faktiskt kan ta slut på andra sidan 30-strecket.
Men vem vill prata om det där?
Tränare och klubbledare med höga resultatkrav? Agenter med mobilen full av meddelanden från andra stjärnor som kräver uppmärksamhet?
Och vem orkar lyssna på det där?
Knappast stjärnan som mår bra och siktar mot nya segrar. Knappast spelaren som köper en ny lott till bosmanlotteriet och hoppas på ett nytt år i en nordisk liga i stället för att börja tänka på refrängen. Knappast talangen som känner sig odödlig.
Talangen har fullt upp med att spela tv-spel och att simma fram i ett hav av caffe latte och hinner inte ägna tiden mellan träningarna till frågan:
Vad ska jag göra om det här inte går att leva på?
Sätt dig i en taxi, kliv på en buss, häng in jackan i en garderob. Överallt träffar du någon som är där för att ha råd att göra det han eller hon drömmer om. Skriva den där boken, slå igenom som musiker, bli något på någon scen, eller bli ekonom eller jurist.
Unga elitidrottare hasar fram i sina dunjackor och stickade mössor och undrar om de hinner spela lite kort innan det är dags för nästa träning.
Det är synd att inte fler drömmande juniorer i tredjekedjan får uppmaningen att börja tänka på att gå vidare. Det är synd att de unga drömmarna så lätt glömmer bort att idrotten är djupt orättvis. Alla kan inte vinna VM-guld, alla kan inte få feta NHL-kontrakt, alla kommer inte ens till elitserien.
Utan orättvisan kunde alla vara vinnare.
Då vore elitidrotten ointressant.