En del morgnar är jag så trött på ord att jag bara vill spy. Det var en sån morgon igår och det var tur att Stockholm hjälpte mig.
Snö, sol, blå himmel och tre svanar gick in för landning på fjärden nedanför Marieberg. Behövde sånt när Mikael Ljungbergs död låg kvar som en förlamande klump och lämnat efter sig en massa ihåliga varför.
Leta, vända, få ord att funka tillsammans är en del av mitt jobb. Ibland hatar jag det, oftast älskar jag det och jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan jobbet som journalist.
Det finns en nerv som blir beroendeframkallande för en del av oss. En puls som idrottare säkert känner igen. Jag tror att de kan ha liknande hatkärlek till alla träningspass, alla förberedelser, all nervositet, all tomhet efter tävling.
Jag blir livrädd av tanken på vad jag skulle göra om jag tvingades byta bransch. Om min kropp inte pallade pressen, om en chef sade att det var dags att packa och dra. Vart skulle jag ta vägen? No f-ing idea.
Varje år upplever idrottare det där. En skada eller en sportchef sätter stopp. Kroppen håller inte, det blir inget nytt kontrakt.
Andra vet att de är på väg ut ur sista kurvan. Bara upploppet kvar. Sedan mållinjen. Vad väntar efter mållinjen?
En del har redan hittat lösningen och har inga problem att hoppa av tåget.
Jag satt hemma hos Kenth Eldebrink en gång. Han hade varit en framgångsrik spjutkastare, tagit OS-brons och var en av Södertäljes stora idrottsprofiler och därför given i Länstidningens vad-hände-sen-serie.
Hos någon fanns en romantisk bild av den aktiva tiden, hos en annan hördes en bitter det-var-bättre-förr-röst och från flera kom luddiga svar på frågan: Hur var det att lägga av?
Kenth Eldebrink var inte luddig, romantisk eller nostalgisk.
"Jag var klar med idrotten. En dag var det slut. Det var inget konstigare än att jag en dag inte gick i skolan längre", sade han.
Stefan Edbergs avskedsturné gick jorden runt. Hungern kunde försvinna, mättnaden komma och hans aktieportföljer var fulla med sysselsättning. Han fick sluta som han själv ville, fortsätta med något han själv ville. Jag tror att det är en stor orsak till att han nu oftast tycker att det är skönt att slippa det tävlandet för med sig.
Ingemar Stenmark slutade inte heller på topp men verkade inte lida av det. Hans tillvaro ser skön ut. Lite stressad när jag sett honom trängas i väntan på grön gubbe vid hörnet Fleming- och S:t Eriksgatan. Lite softare när jag stött på honom i någon målfålla. Han håller på lite i utkanten av skidcirkusen, testar material men verkar inte ha något större tryck på sig. Det låter som en bra kombination.
Eldebrink, Edberg och Stenmark visste att de hade gjort sitt.
Det är värre för dem som inte känner sig klara.
För Magnus Norman krävdes tre skadeår för att inse att tenniskarriären var över. För Kenny Bräck krävs det mer än en ruggig krasch för att sluta.
När Per Elofsson står i skogen och käkar bulle och dricker kaffe med mjölk och socker och ser ut som en blandning av en glad Skogsmulle och Tomas Brolin säger han till TV-sporten att han inte ska tävla i vinter. Men att han fortfarande siktar mot OS nästa vinter.
Jag väntar på att få höra frågorna som inte kommer:
Varför då? Varför inte bara lägga av?
Svaren är väl så lätta och svåra som att han inte tycker att han har gjort sitt.
Och vad ska han göra i stället?