Sverige är i semifinal.Sedan, gott folk, är det tyvärr dags att vara ärliga. Det här var svajigt, skakigt, svagt och precis så lite som behövdes för att gå vidare.
Vi kan det här nu. Vi är vana vid att Sverige linkar, haltar, snubblar förbi gruppspelets fallucka och hittar ut ur mörkret. Det här var fjärde raka mästerskapet och eftersom jag har lite positivism kvar i porerna måste jag klämma fram det här:
Det är starkt att ständigt glida undan när den gigantiska fiaskostämpeln kommer farande.
Men i ärlighetens namn var matchen ett bittert bevis på att de två första föreställningarna i England inte varit olycksfall i arbetet. En ny insikt i att den svenska storhetstiden håller på att förblekna i ett minne. Marika får en match till men hon får det efter en ny kramp-och-kamp-holmgång. Den här gången mot England. Rankat 14 i världen.
Sjöströms "Zlatan" var enda likheten med herrlandslaget 2005.
Lagerbäcks lag har tron, offensiven, charmen, farten och kärleken från folket.
Marika hade en gång ett lag som hade allt det där. Hade det mesta. Nu är inte mycket kvar.
Jo, namnen känner vi igen, men spelarna är som skuggor som rör sig i sina egna tröjor.
Marikas stora misstag är att hon försöker göra en kopia av en tidig Lars-Tommy. Säg deras EM 2000, säg försiktighet och säg tro på försvar framför allt, så är vi helt överens.
Före EM vann Sverige mot Kanada och spelet var positivt och optimistiskt. På mittfältet spelade Sjöström, Moström, Seger och Schelin och Sverige spelade verkligen för att vinna.
Sedan började EM.
Och Marikas mittfältstombola började snurra.
Hon har vevat på tunnan och dragit namn så det stått härliga till. Sverige har på tre matcher startat med sju olika mittfältare. Trots att ingen varit skadad. Trots att ingen varit avstängd.
När Sverige mötte Danmark såg mittfältet inte ut som mot Kanada och taktiken var inte längre den samma. Mittfältsspelet var anpassat efter motståndarna och med det visade Marika att hon inte längre trodde att hennes egna spelare skulle räcka, att Sveriges eget spel inte var tillräckligt. Sverige hade lämnat ifrån sig kommandot och har inte tagit tillbaka det.
I början av matchen mot England fanns det hopp om bättring.
Malin Moström kom högre upp i banan och det var inte längre enorma engelska gräslandsskap mellan svenskt mittfält och anfall. Sverige hade faktiskt kontroll över spelet. Ja, ni läste rätt. Det var spel. Inte bara kamp och kramp och "kämpa, tjejer". Sverige hade ett tag ett metodiskt och harmoniskt spel men det försvann när engelskorna började mangla som om alla vore syrror till Paul Ince eller Paul Scholes. Då backade Sverige. Släppte greppet, tappade taget om matchen.
Men de tappade aldrig greppet om ledningen och det tål att upprepas:
Det är imponerande att Sverige gång, på gång, på gång lirkar sig ut dödens käftar.
Och gång, på gång, på gång har Sveriges drömmar krossats av Tyskland. På torsdag kan det bli fjärde gången gillt för Sverige.
Men det troligaste är att det blir Frankrike i semi och det finns en liten, liten chans att det blir Norge.
Och om vi så här på sluttampen firar med lite glatt humör igen så är det lätt att konstatera:
Vad det än blir så kommer Sverige att slå ur underläge.