En Richard Gere-kopia kramade mikrofonen, hade ansiktet ned mot podiet och höjde inte blicken mer än nödvändigt. Rösten var låg men det räckte. Det var tyst i salen. Ingen av oss ville missa en stavelse för det här var en man som sällan pratade, aldrig skröt.

Det han sade var ett konstaterande:
"Vi är bättre än i VM 1998 och jag är bättre än någon gång tidigare."

Det var EM 2000.

Frankrike hade just spöat Spanien i kvarten.
Zinedine Zidane hade talat.

Den sommaren vann han sin andra stora titel och nu kan han ta sin tredje i detta retro-VM och det är sensationellt på många sätt.

Frankrikes guldgäng verkade slut i VM 2002 och efter EM 2004 slutade många av gängledarna i Les Bleus. På vägen till Tyskland kom flera tillbaka men när man såg hur trötta och tröga de var i början av VM var den självklara frågan.

Varför?

Inför semin mot Portugal ställs inga såna frågor längre. Och Zidane svarar inte på många.

- Om det är möjligt vinner vi två matcher till, då är allt perfekt, sade den ljusskygge stjärnan till fransk tv efter tredje matchen från slutet av karriären.

Det har varit mycket snack om vacker fotboll i mästerskapet. Några vinnare har fnyst och föraktfullt sagt att vackert, så kan losers lira.

Jag har aldrig uppskattat spelare som försöker spela vackert men bara får till ineffektivt spel. Det ser mest fjantigt ut. Zinedine Zidane visar att den vackraste fotbollen också kan vara den mest effektiva.

Han söker alltid den kortaste vägen mot mål, gör inget bara för syns skull, han lyser upp andra och det bästa av allt, han ställer sig i mitten och tar ansvar. Har han problem kan han dra ner laget, är han i form tar han laget till det magnifika.

Fotboll kan vara som vackrast på stillbilder.

Dagarna efter Cirkus Zizou har blicken inte kunnat slita sig från två bilder.

Den ena visar Dida med ögon så uppspärrade att de när som helst ska ploppa ur skallen. Det är som att han får syn på en skallerorm i öknen. Men det är bara en fotboll som kommer från Thierry Henrys fot. Och blicken skriker:

Var f-n kom han ifrån?

Det kunde kanske Roberto Carlos svara på. Den andra bilden är tagen ur fågelperspektiv från Frankrikes kortsida. Bollen har just börjat sin bana från Zidane och Henry har börjat röra sig mot mål. Närmast står Roberto Carlos. Utan att bry sig om Henry. Han har fullt upp med att nedböjd spana in sina skor.

Jag tror att han kollar om Nike-loggan är okej.

I 61:a landskampen tillsammans har Zidane för första gången spelat fram Henry till ett mål. Vad bilden inte visar är hur de flesta i laget sluter upp med Henry i hans jubel. På andra sidan planen ler Zidane stillsamt.

Han hade visat världen hur vacker och effektiv fotboll ser ut.

Nike spred budskapet till fotbollsvärlden. Brasilien skulle spela vacker fotboll i VM men när Ronaldinho försvann ut på kanten med sina finter såg det mest sorgligt ut. Och när turneringen och landslagskarriären var över påstod Roberto Carlos att det där, det hade bara varit en PR-kampanj.

I så fall slutade kampanjen med en lektion.

Förbundskaptenen Carlos Alberto Parreira sade:
"Frankrike besegrade oss vackert, så vackert att vi inte hade hjärta att fälla Zidane. Han var så underbar att det var svårt för oss att spela ojuste mot honom. Jag tror att han bara fick med sig en frispark. Det kan bli annorlunda mot Portugal."

Det kan verkligen bli annorlunda mot Portugal.
Scolaris gäng har blivit VM:s nya hatlag men många glömmer en sak.

Portugal saknade Deco mot England. Nu är han tillbaka och Portugal blir annorlunda då.
Jag hoppas ändå innerligt att Zinedine Zidanes sista match blir hans andra VM-final.