Två höjdhoppare från Göteborg har räddat det svenska friidrottslandslaget ur knipan i två mästerskap i rad.
Emma Green Tregaros EM-silver i Barcelona i fjol och Ebba Jungmarks EM-brons i Paris i vintras blev de enda svenska medaljerna i de båda mästerskapen.
– Efteråt har man ju fått höra att man var lite som en räddare i nöden. Men just där, då hoppade jag mest för min skull, berättar Ebba Jungmark.
– Det var en så skön känsla att äntligen ha kommit till final. Då hade jag fått min revansch, då hade jag gjort det som jag förväntade mig av mig själv. Allt annat var bara bonus.
När TT träffar höjdstjärnorna i samband med landslagets träningsläger i italienska Formia har de precis avslutat ett av få gemensamma träningspass.
För trots att de tränar i samma hall blir det sällan tid eller möjlighet till att träna tillsammans.
– Vi har nog lite olika tider. Det är knappt jag ens ser henne i hallen, eftersom vi tränar så olika. Men det är jättekul när det händer, för man blir väldigt inspirerad, säger Jungmark.
Någon större konkurrens mellan dem finns inte, hävdar de båda svenskorna bestämt.
Däremot, säger Jungmark, blir det förhoppningsvis i alla fall lite kamp om den enda höjdplatsen till lag-EM, som avgörs på Stockholms stadion helgen före midsommar.
– Vi får slåss om den platsen. Men jag har en bra motståndare alltså... Först hade vi ju Kajsa och nu Emma, så det är svårt att ta en plats i just den grenen, säger Jungmark.
Hon är tack vare sina 1,96 på EM redan klar för VM i Sydkorea i slutet av sommaren.
För Emma Green, sedan i mars gift med mångårige tränaren Yannick Tregaro, borde kvalgränsen inte heller vara några problem. Hennes EM-medalj kom trots allt efter ett par mäktiga hopp, det sista över 2,01.
Nu, när drömgränsen äntligen är spräckt, väljer höjdstjärnan dock att kasta om i tekniken. Efter att i två år ha börjat sin ansats från stillastående, går hon i år tillbaka till att ”trippa” i gång.
– Det kan ju tyckas att det är lite veligt, medger Green Tregaro med ett skratt.
– Jag känner att den stående ansatsen var perfekt för mig de här två åren, att kunna hitta känslan av att driva på, kunna utnyttja min fysik. Men det finns också en begränsning i den.
Tanken är att den nygamla ansatsen ska ge henne högre hastighet på väg mot höjdhoppsmattan, samtidigt som den förhoppningsvis är lite skonsammare mot hennes ömma hälsenor.
Och – framför allt – ska den göra att hon hoppar ännu högre än 2,01.
– Potentialen att hoppa högre är större med den här, även om den är lite svårare att få ihop. Och jag vill ju hoppa högre.
Efter två räddade mästerskap i rad lär dock även förväntningarna på den svenska höjdduon bli ännu högre i Daegu. Själva hoppas de dock på lite draghjälp.
– Vi är ju inte ensamma i den svenska truppen, vi har många duktiga som kan ta medaljer, säger Ebba Jungmark.