"Ljungan" och Jante måste skrämma alla spår av arrogans och nonchalans ur laget.
Lars Lagerbäck missuppfattade debatten totalt.
Ingen kan ifrågasätta vad Fredrik Ljungberg gjort för det svenska fotbollslandslaget. Under en tioårstid har han varit viktigaste spelaren, bäst när det gällt mest.
Tvivlen var hur bra "Ljungan2 kunde vara. Här. I alp-EM. Efter en sprucken vår med skadat revben.
Tvivlen finns kvar och formuleras så här:
Är Ljungberg fortfarande en tvåvägsspelare av världsklass?
Fredrik Ljungberg blev bättre och bättre mot Grekland. Mot Spanien var han duktig defensivt men framåt var han blek.
Och märkligare: Kaxige Ljungberg verkade blyg. Osäker på sig själv, sin fart och sin kropp.
Fredrik Ljungberg sade före matchen att det gällde att våga chansa, men när chanserna kom var han den som sejfade mest. Fredrik Ljungberg hade ett tre-mot-ett-läge i andra halvlek, men istället för att ta djupledslöpningen som ingår i hans varumärke väntade han in resten av laget och Spanien hann ikapp.
I tisdags sade han att viktigaste uppgiften varit att hålla i bollen.
Grejen är att tidigare har han gjort det. Och lugnat ner spelet. Och exploderat i offensiva attacker.
Kan han fortfarande allt det?
På onsdag kväll kommer Fredrik Ljungberg ha en viktig roll i att utnyttja de luckor som blir när rock'n'roll Ryssland blåser framåt.
Men kaptenen måste också se till att hans lag hamnar på rätt inställningsnivå. Spelarna ska inte vara rädda för allt som kan gå förlorat, inte heller vara dryga och diviga inför uppgiften.
Fredrik Ljungberg har aldrig varit mycket för att lyssna på vad Jante har att säga med sin lag. Han har gått sin väg eller ingen väg.
Nu måste han ändå se till att Jante tar en plats i startelvan så att laget hittar hem till sina rötter igen.
Det här laget får aldrig glömma sitt ursprung. Det här landslaget ska alltid komma ihåg vad det är som tagit det vidare i tre raka mästerskap.
Den dag det här laget petar Jante, genar i kurvor och överskattar sin kapacitet är identitetskrisen total och då är det "auf wiedersehen".
Svenska landslaget är vant vid att slå ur underläge i stora mästerskap. Det här är en obekant situation. Spelarna verkar obekväma med läget och uppträder med stänk av den arrogans och nonchalans engelska landslag har när de ska möta Sverige.
Elmander sade för någon dag sedan att han inte visste vem Arsjavin var.
Lagerbäck har två dagar i rad kallat Torbinski för "7:an".
Och Svensson sade "att vi ska gå ut och köra över dem".
Vad är det frågan om? Vad är det som hänt med vårt überödmjuka landslag?
Förra gången man hörde sånt här var när Isaksson sade "Healy vem?" på väg till Belfast. Sedan dunkade David Healy in två bollar bakom "Isak" och sänkte Sverige.
Jag räknar med att arrogansen är borta till matchstart, spelarna lär vara pålästa då. Men hur är det med nonchalansen? Den klickande koncentrationen? Den slarviga markeringen?
Sverige lät sig luras lätt vid en hörna, missade markeringen totalt och det var 1-0 till Spanien.
Sverige skrek om frispark, tappade koncentrationen och det blev 2-1 till Spanien.
Sverige slappnade av för tidigt, förlorade matchen och ingen kunde då veta att förutsättningarna inte skulle ändras av det.
Man ska spela tills domaren blåser. Man ska hålla koll på spelarna som ska markeras. Man ska hålla koncentrationen i 90 minuter och lämna arrogansen och nonchalansen på hotellet.
Det är grundkursen i svensk fotbolls ABC.
Håller sig spelarna till det finns grundförutsättningarna för chans till revansch mot Holland.
Annars kommer ett tyrolskt regn och ett ryskt lag spola Sverige ur EM. Und alles ist vorbei.